Från dödszon till affärsdistrikt
Den första fråga turisterna ställer när de kommer till den livligt trafikerade Potsdamer Platz i centrala Berlin är ”var stod muren” och ”vad finns kvar av den?”. I dag har det gått 25 år sedan det kalla krigets största symbol började monteras ned.
Muren löpte tvärs över dagens trafikkorsning vid Potsdamer Platz. I dag finns där endast några omflyttade murfragment.
Men få vet att bara några steg härifrån, i skuggan av Potsdamer Platz stål- och glasfasader, står en kvarleva från det kalla kriget helt intakt kvar på sin ursprungliga plats. Det är Beobachtungsturm 6, ett av de runda betongtornen från vilka den så kallade dödszonen mellan muren mot väst och de östtyska avspärrningarna bevakades.
De cirka sex meter höga tornen stod på 250–300 meters avstånd från varandra. Varje torn var ständigt bemannat med två gränsvakter. Gränsvakterna hade order att skjuta allt som rörde sig på dödszonen.
Undgick grävskoporna
Efter murens fall för 25 år sedan kom de internationella investerarna och den forna dödszonen mellan Öst- och Västberlin förvandlades till ett affärsdistrikt. Av outgrundliga orsaker klarade sig det lilla tornet undan både grävskopornas käftar och gatugängens sprayburkar.
Sedan knappt två år ägs tornet av dokumentärfilmaren och -fotografen Jörg Moser-Metius. Han har inga stora businessplaner utan vill bevara tornet som en påminnelse om ett historiskt skede, som påverkade alla Berlinbors liv. Också hans eget.
Moser-Metius har ett speciellt förhållande till Berlinmuren. På kvällen den nionde november för 25 år sedan var han troligen den första som gick över gränsen – men han gick från väst till öst. Den stora männi-skomassan strömmade i motsatt riktning, från Östtysklands huvudstad till Västberlin.
Moser-Metius hade tipsats om att någonting var på gång på andra sidan muren. Fotografen ringde en kollega och de gav sig i väg.
En galen natt
– Vi såg inte en själ på vår sida och i öst var det också knäpptyst, berättar Moser-Metius. Vid gränsövergången vid Invalidenstrasse stod gränsbommen öppen, och eftersom inga gränsvakter syntes till körde Moser-Metius helt sonika över och befann sig plötsligt i ett tyst och mörkt Östberlin.
– Vi vandrade i väg till Brandenburger Tor. Där stod vi ensamma på östsidan och tittade mot muren, första gången från det hållet – det var helt overkligt.
En högtalare kallade tillbaka till verkligheten. Torget skulle utrymmas. Men nu var gränsen stängd.
– Vi blev litet uppskrämda. Vi hade gått över illegalt, vi kunde ha blivit skjutna … Men vakterna uppmanade oss bara att köra tillbaka.
– Väl tillbaka på västsidan möttes vi av en massa tutande Trabantbilar! Vi fattade först ingenting. Men det blev en galen natt, skrattar Moser-Metius.
Vid gränsövergången vid Bornholmer Strasse hade tusentals östberlinare samlats. Nyheten om att reseförbudet inte längre gällde hade spridit sig snabbt. Kraven att gränsen skulle öppnas blev allt starkare och högljuddare. Politbyrån var tyst – och resten är historia …
Känslosam plats
- Berlinmuren började byggas natten till den 13 augusti 1961. Mer än 14 500 östtyska soldater, poliser och arbetare byggde muren genom de centrala delarna av Berlin.
- Ett hundratal gränsövergångar stängdes och fönstren i husen invid gränsen murades igen. Många byggnader närmast muren revs på den östtyska sidan.
- Murens uppgift var att stoppa flykten av östtyska medborgare till väst via Västberlin. Mellan 1949 och 1961 hade totalt 2,7 miljoner människor tagit sig över gränsen till Västberlin. Muren blev en effektiv flyktingspärr och bara 5 000 personer tog sig över innan den revs 1989.
- Antalet dödsoffer vid flyktförsök över muren varierar mellan 136 och 206 beroende på källor.
- I östblocket användes officiellt benämningen “den antifascistiska skyddsvallen” för att ge sken av att muren hindrade infiltratörer från väst att ta sig in i landet. Berlinmuren var den mest konkreta delen av järnridån och blev symbol för Europas delning under det kalla kriget.
- Sensommaren och hösten 1989 flydde hundratusentals östtyskar via Ungern till väst och runt om i Östtyskland hölls demonstrationer för demokrati.
- Kommunistpartiets politbyrå beslöt den 9 november 1989 att tillåta privata besök i Väst. Det skulle gälla från följande dag, och krävde ansökan. Socialistiska enhetspartiet SED:s ledning satt i möte, och lät partifunktionären Günter Schabowski hålla en presskonferens. När journalisterna frågade ”När börjar lagarna gälla?” blev Schabowski osäker och svarade ”Såvitt jag förstår är det omgående”. I själva verket hade han ingen aning, men när han väl hade uttalat orden, kunde utvecklingen inte längre stoppas. Presskonferensen sändes i östtysk teve och när västtyska nyhetskanaler litet senare meddelade att ”muren har öppnats”, drog tusentals östtyskar till gränsöver- gångarna. Gränsbommen på Bornholmer Strasse i Berlin var den första som lyftes kl 23.30. Kl 0.02 var alla gränskontroller öppna i Berlin.
- Mindre än 11 månader senare, första oktober 1990, upptogs det forna Östtyskland som sex nya delrepubliker i Förbundsrepubliken Tyskland. Muren revs till största delen under 1990.
Nu är vaktornet Jörg Moser-Metius’ speciella skötebarn. Det har renoverats mycket pietetsfullt. En kalasjnikov står lutad mot väggen. Gränsvaktens rock hänger bredvid. Strålkastaren på taket är ett fynd på e-bay.
– Där har jag också kommit över el-uttagen – äkta DDR-bakelit, förevisar han stolt.
Enstaka turister hittar redan hit och mot en liten avgift får man klättra upp i tornet.
– När de kommer ner, är de ganska tagna, säger Moser-Metius. De har tittat ut genom kalla krigets fönster.
– Det här var ett av de bredaste och hårdast bevakade gränsavsnitten. Det hade varit rena självmordet att försöka fly här, säger Moser-Metius.
Han har tänkt göra tornet till kärnan i ett framtida museum.
– Ett eget museum – hur litet som helst – är inte alla förunnat.
Vill du läsa mer om Berlinmuren av Irwa Swahn? Hon bloggar för Hufvudstadsbladet.