Morgontrötta får sova en timme extra
I natt får vi den, extratimmen som så många av oss ständigt försöker trycka in i dygnet utan att lyckas.
Att röja fram de där luckorna i den egna tidtabellen är svårt. Vi pratar om det, att vi måste ta oss tiden. Att vi måste hinna med den här uppgiften och den där uppgiften. Och varje vecka är vi lika förvånade. Är det lördag igen? Vad gjorde vi med tiden?
Vi säger saker som att dygnet bara har tjugofyra timmar. Vi säger att tid är pengar. Av någon anledning glömmer vi bort att skriva in den där timmen per dag i almanackan: Min Timme. För det ska väl inte vara så att du och jag bara har tid som ska ges bort, tid som ska flyta förbi eller tid som inte räcker till.
En liten flicka talade en gång om att leva i nuet, att bara vara nu. Stå still och känna vinden i håret. Ligga still och känna en annans beröring. Sitta still och låta tiden rinna. Det kan inte vara farligt, det måste vara bra.
I natt får vi ta upp klockan, vrida visarna en timme bakåt. Då tar vi den, timmen som inte finns, men ändå finns.