Fem frågor om ebolaviruset
Smygande, osynlig och tyst. Ebolaviruset fortsätter att smitta allt fler och rädslan för viruset sprider sig som en löpeld. Finland är inte i riskzonen – däremot är sjukdomen ett verkligt hot i de drabbade länderna, säger experter.
Fyrtiofem dagar. Så länge har världen på sig i kampen mot ebolaviruset, varnade FN:s vice ebolakoordinator Anthony Banbury förra veckan.
- Smittar via kroppsvätskor som blod, urin och avföring – men bara via kontakt med de smittade vätskorna, inte via luften. Till skillnad från tuberkulos eller mässling är inte nysningar eller hosta vanliga symtom.
- Inkubationstiden varierar mellan 2–21 dygn, men oftast insjuknar de smittade inom 5–7 dygn.
- Personer som bär på viruset är inte smittsamma förrän symtomen bryter ut. En person som smittats av ebola kan uppvisa en hel flora av symtom, bland annat feber, magont och diarré. För att utreda om man bär på smittan görs ett test som ger resultat inom ett till två dygn.
- Under den här epidemin har dödligheten legat på omkring 50 procent, medan den under tidigare epidemier varit upp till 90 procent. Experter varnar för att det är ytterst svårt att komma med korrekta uppskattningar, och WHO varnar för att dödligheten kan stiga till 70 procent.
- Ebolaviruset är relativt lätt att ta kål på utanför människokroppen och klarar sig dåligt i UV-strålning, torka och höga temperaturer. Tvål och vatten fungerar effektivt, och om man lägger till desinficering med alkohol eller klor stoppas spridningen effektivt.
- Sjukdomen identifierades 1976 efter utbrott i både Kongo-Kinshasa och Sudan. Sedan dess har 34 olika epidemier av ebolavirus påträffats.
- Forskare misstänker att viruset ursprungligen härstammar från fladdermöss i avlägsna delar av Zaire, som i dag heter Kongo-Kinshasa.
- Den pågående epidemin fick sin början i december i en by i närheten av Guéckédou i Guinea i december 2013, där fladdermössjakt är vanligt.
Världshälsoorganisationen WHO har presenterat nya oroväckande siffror som tyder på att risken att dö i sjukdomen är mycket högre än man hittills trott – i stället för att vara ungefär 50–50 uppger WHO att man nu befarar att 70 procent av dem som smittats kommer att dö. Upp till en och en halv miljoner människor kan i värsta fall drabbas inom ett halvt år, har det amerikanska smittskyddscentret CDC larmat om.
Ebolaepidemin har redan skördat över 4 000 liv sedan det första fallet uppdagades i Västafrika i december, och mörkertalet bland de smittade antas vara stort. Misstänksamheten mot ebola leder till att flera människor dör i vanliga smittsamma sjukdomar som malaria och kolera, när de inte vågar uppsöka vård.
Flera länder har infört screeningar vid flygplatser och begränsar inresan från afrikanska länder, och i västländerna växer kritiken mot att sjukvårdssystemet inte vet hur man ska skydda sig mot smittan. Rädslan för att drabbas av den dödliga blödarsjukan påverkar redan allt från matproduktion till gruvindustri – men är rädslorna befogade?
HBL har talat med två experter på ebola, sjukvårdaren Tiina Saarikoski som nyligen kommit hem från Sierra Leone där hon lett Röda Korsets fältsjukhus, och smittskyddsläkaren Otto Helve vid institutet för hälsa och välfärd THL för att reda ut frågor kring virussjukdomen ebola.
1. Hur stor är risken att smittas av ebolavirus?
De personer som vårdar ebolapatienter löper största risken att smittas. Trots rigorösa säkerhetsåtgärder har tre personer som vårdat patienter utanför Västafrika själva insjuknat i ebola.
– Om man har att göra med människor som insjuknat är det viktigt att skydda sig noga. Smittan sprids lätt bland annat via slemhinnor i ansiktet om de kommer i kontakt med kroppsvätskor från en smittad person, säger Tiina Saarikoski.
Om någon uppvisar symtom och man misstänker att den har smittats blir den testad och avskiljs för att undvika fortsatt spridning. En person som varit i kontakt med en smittad eller en död patient men inte uppvisar symtom ska följa upp läget i 21 dagar – den tid det kan ta för sjukdomen att bryta ut. Ebolavirus smittar enbart via kontakt med kroppsvätskor från personer som uppvisar typiska tecken på sjukdomen.
– Det finns väldigt få människor utanför Västafrika som uppvisat symtom – risken att till exempel smittas på en flygplats är ytterst liten, försäkrar Otto Helve vid THL.
2. Varför har sjukdomen spridit sig så snabbt i vissa länder?
Den epidemi som härjar i Västafrika är den största i sitt slag sedan sjukdomen upptäcktes 1976. Avgörande faktorer för att sjukdomen fått ett så starkt fotfäste är ländernas bristfälliga sjukvårdssystem och en långsam informationsgång.
– Det är fråga om en ny sjukdom i de här länderna, och det dröjde innan man förstod vad det handlade om, säger Saarikoski.
En annan orsak är att lokala traditioner att röra vid de döda i samband med begravningar lett till en massiv spridning. Kropparna av ebolapatienternas är ytterst smittsamma.
– Det finns inga indikationer på att viruset skulle ha förändrats så att det skulle smitta lättare. Epidemin är sannolikt en följd av flera sammanträffanden.
3. Hur behandlas sjukdomen?
Det finns varken botemedel eller vaccin mot ebola. En del patienter har behandlats med det experimentella läkemedlet Zmapp, och i USA har man inlett kliniska försök med ett vaccin som utvecklats i Kanada.
– Man försöker lindra symtomen och se till att man får tillräckligt med näring, undviker vätskebrist och medicinerar sekundärinfektioner, säger Tiina Saarikoski.
Chansen att överleva varierar från individ till individ, och Saarikoski berättar att hon i Sierra Leone såg hur även välmående unga personer snabbt kunde duka under. För att hjälpa dem som drabbats är det kritiskt att stötta kroppen i kampen mot viruset.
– Ebola har en väldigt hög dödlighet, oberoende var man blir behandlad, men tillfriskningsgraden är högre om man kan stödja immunförsvaret och ge det tid att försvara sig, säger Otto Helve.
4. Ska man oroa sig för viruset?
– Det är bra att det talas om sjukdomen, men det finns flera orealistiska skräckscenarion. Viktigast är att sjukdomen behandlas där den förekommer och att den fås under kontroll, säger Saarikoski.
Hon får gensvar av Otto Helve – läget i Västafrika är ytterst oroväckande och det finns fog för att vara bekymrad för helhetsbilden. Däremot är det obefogat att oroa sig för att Finland ska drabbas av en omfattande epidemi.
– Jag ser det inte som en reell utsikt att något liknande ska ske i Finland. Enstaka fall kan vårdas i isoleringsrum för att undvika att en omfattande epidemi uppstår, säger Helve.
Den största risken är enligt båda experter att arbetet med att bekämpa sjukdomsspridningen i områden där den grasserar försvåras, som en följd av ogrundade rädslor.
– Det absolut viktigaste sättet att skydda oss är att få stopp på epidemin på plats – riskerna kan minskas men de försvinner inte förrän sjukdomsspridningen fåtts under kontroll, säger Helve.
5. Hur ska virusets spridning stoppas?
Det som akut behövs är fler vårdplatser för de insjuknade och att få ut informationen så att varje bybo vet precis hur man ska göra om någon insjuknar, säger Saarikoski. Ett krävande arbete när logistiken saknas.
– Läget är så allvarligt i Västafrika att sjukvårdssystemet inte längre klarar av situationen, säger Tiina Saarikoski.
Under veckan har det kommit både försiktiga förhoppningar om att smittospridningen hejdats och chockrapporter som varnar för att epidemin kommer att bli än värre. Tiina Saarikoski som hjälpte ebolapatienter i Liberia i våras har med egna ögon sett hur antaganden om hur sjukdomen sprids, mycket lätt kan slå fel.
– Under en tre veckor lång period såg det ut som att läget var hanterligt i Liberia, bara för att åter tillspetsas.
– Nu måste vi fortsätta med insatserna så att situationen inte blir som i Liberia – utom kontroll.
Källor: Reuters, The Guardian, AP, New York Times, WHO, Läkare utan gränser