Tinja Nerkko fick levern i gåva
Om en månad fyller Tinja Nerkko 16. Att hon kan fira sin födelsedag är ingen självklarhet. Hon är ett av de barn som behövt en organtransplantation för att överleva. För tillfället köar nästan 400 finländare för nya organ.
Tinja Nerkko, 15, var ett och ett halvt år när transplantationsteamet satte i gång operationen som skulle ge henne en ny njure och en frisk lever. De organen bär hon nu för tiden omkring utan att tänka så mycket på saken – utom varannan månad, när hon tar sig till Barnkliniken för rutinkontroll.
– De tar vanliga blodprov, lyssnar på lungorna och klämmer på magen för att upptäcka ifall något är fel med de transplanterade organen, säger hon.
Tiden efter operationen minns hon inte.
– Jag har förstås fått höra vad som hände. Mina föräldrar hade tagit mig till läkaren för att jag kräktes så mycket och för att min kropp hade torkat ut. Jag har också fått höra att jag matades med sond och spydde upp allt hela tiden, säger hon.
Livslång medicinering
Minnena är suddiga, men sjukhusmat och sjukhusdygn har satt en del spår.
– Jag avskyr havregrynsgröt, det tvingade man i mig där, och jag dricker aldrig mer mjölk.
I själva verket finns bara en riktig matrestriktion i Tinja Nerkkos liv.
– Jag får inte äta grapefrukt på grund av de läkemedel jag tar, grapefrukt kan störa medicinernas funktion.
Den som lever med transplanterade organ lever också med en livslång medicinering; läkemedlen ska hindra kroppen från att stöta bort de inopererade organen. Tinja Nerkko tänker inte på det så ofta nu för tiden, men hon vet att hon kan behöva en ny transplantation i något skede.
– Jag var bara en baby när jag fick mina organ av ett annat barn. För några år sedan sviktade njurfunktionen, men det blev ordning på det med hjälp av kortison. Jag vet ju att mina organ kan ge efter i något skede, men händer det så händer det. Det är ändå mycket man kan göra medicinskt i dag, säger hon.
Ja till fotboll, nej till alkohol
Finland har länge haft brist på donerade organ och för att råda bot på situationen ändrades lagstiftningen år 2010. I dag utgår man från att den som inte uttryckligen förbjudit organdonation ger sitt samtycke. I situationer där läkarna måste fatta ett beslut om att ta tillvara en hjärndöd persons organ för transplantation ska den dödas vilja i frågan utredas i mån av möjlighet, till exempel genom att kontakta de anhöriga. De anhöriga har ändå inte rätt att förbjuda donation enbart för att de själva motsätter sig.
Hur tänker du på sådana som motsätter sig organtransplantationer?
– Om föräldrarna till min donator hade bestämt annorlunda skulle jag inte sitta här.
Du går första året i gymnasiet och den tiden kantas av en del festande. Hur klarar du det?
– Jag får ju inte dricka alkohol alls, jag kan dö med en gång, men mina kompisar brukar nöja sig med att jag säger att jag är opererad och inte kan dricka. Jag har i stället blivit en av dem som tar lite ansvar för de andra när jag är med.
För bara en stund sedan har Tinja Nerkko kämpat sig igenom några svettiga gymnastiktimmar i skolan.
– Jag vet en flicka i min egen ålder, som haft allvarliga problem med sina donerade organ, men jag har haft tur och kan göra det mesta som mina kompisar kan. Det går till och med bra att spela fotboll, jag kan bara inte hålla på med sporter där jag kan få slag i magen, säger hon.
Tinja Nerkko
• Ålder: 15 år.
• Bor: I Helsingfors.
• Skola: Kallion lukio med inriktning på konstämnen.
• Familj: Mamma, pappa och lillasyster.
• Hobbyer: Broadway-dans, teater och körsång.
• Jag med tre ord: Positiv, skrattig och leende.
• I framtiden ... ”... vill jag kanske arbeta med teater, studera juridik eller bli journalist.”