Socialarbetaren behöver breda axlar
Alla får inte det stöd de behöver när chockande diagnosbesked börjar sjunka in. – Det idealiska skulle vara att automatiskt få någon att tala med genast, säger socialarbetare Silja Jokinen.
Snabbt efter att en patient lagts in på hematologiska avdelningen vid Mejlans sjukhus i Helsingfors kan hen ha socialarbetare Silja Jokinen stående vid sängkanten.
Hennes uppgift är då att kartlägga livssituationen.
– Först försöker jag skapa en bild av vilka stödtrupper som finns hemma. Sedan börjar jag prata om ekonomin och vad som händer när man inte kan vara på sitt jobb. Jag går igenom olika stödformer och berättar att jag kan hjälpa med att ringa instanser som Folkpensionsanstalten eller TE-byrån. Den som är allvarligt sjuk för första gången har svårt att ens veta vilka frågor som behöver ställas. Då kan jag göra det för dem.
Grundtanken hos Jokinen är att patienten både måste få information om det praktiska och konkret hjälp.
– När man mest tänker på om man alls ska få leva och vad för slags liv det ska bli har man sällan kapacitet att tänka ut vad man behöver reda ut med olika myndigheter, säger hon.
Oroar sig för barnen
Sjukdomsbesked kan drabba så hårt att all den information en läkare nyss gett kan ha runnit i väg utan att lämna spår hos patienten. Därför tar Jokinen ofta ta hela ärendet från början.
Svårt sjuka personer har förstås inte bara medicinska och ekonomiska frågor att ställa.
– Man är orolig för hur barnen ska klara sig, hur det ska gå med ens parförhållande och hur ens maka eller make ska orka ta hand om vardagen på egen hand, säger Jokinen, som har kontakter till myndigheterna, ordning på vad tredje sektorns frivilligorganisationer kan stödja med och beredskap att kontakta patientens hemkommun för att till exempel ordna med hemhjälp.
När det gäller att prata med barnen föreslår Jokinen att man tar upp saken på samma sätt som man behandlat andra svåra ärenden.
– Känns det omöjligt kan någon i vårdpersonalen vara med.
Jokinen hör också patienter sörja över sitt förändrade utseende och undra över ifall de blir arbetsoförmögna för resten av livet.
– Mitt utgångsläge är att patienten ska tillbaka till sitt normala liv. Om det inte är möjligt diskuterar vi ett så gott fortsatt liv som möjligt, till exempel pensionslösningar. Idealet är att patienten har en trygg vårdkedja med personer den känner hela vägen, men alltid är det inte så lätt att ordna att patientbesök och personalens arbetsschema möts.
Ibland är också socialarbetaren svarslös.
– När patienten är ett barn med skolan på hälft kan det vara utmanande att ordna med rätten till skolgång och sociala förmåner, men det går.