Tillbaka på ruta ett
På flygplatsen i San Pedro Sula, Honduras näst största stad, råder lugnet före stormen. Golvet luktar nyskurat, vikta buntar med toapapper ligger i en korg utanför toaletten. En affisch säger "Bienvenido a casa" – välkommen hem. Plötsligt bryts tystnaden. Ett stort flygplan tar mark: ett av två dagliga flyg från USA med deporterade personer.
SAN PEDRO SULA – De flesta är föräldrar, unga människor som migrerat för att förbättra livet för sina familjer, säger Lidia Souza som tar emot dem som anländer.
USA har deporterat personer sedan 1990-talet, berättar hon, men då endast några tusen per år. Nu har USA:s striktare invandringspolitik mångdubblat siffrorna. I år har över 27 000 landat bara i San Pedro Sula.
- Drygt 11 miljoner papperslösa invandrare bor i USA. Antalet nya papperslösa har minskat sedan början av 2000-talet.
- Kring hälften av de papperslösa har tagit sig olagligt över gränsen, den andra hälften har stannat i landet sedan visumet löpt ut.
- Antalet deporterade invandrare har ökat stadigt sedan mitten av 1990-talet. Under Obamas administration har siffran varit kring 400 000 årligen.
- Snabbare domstolsprocesser och ökat samarbete mellan federala myndigheter och lokala polismyndigheter har ökat antalet deporterade.
- Källor: Vox.com, American Immigration Council, Wikipedia.
Dörren ut mot landningsområdet öppnas. Män och kvinnor i en lång rad kommer in, tar emot små påsar med tortillas och juice. Ingen har snörade skor – efter ett självmord ombord flygs de med bundna händer, utan skosnören.
Jessica Velazquez sätter sig på en plaststol utmed väggen. Snart ropas hennes namn upp, och hon får sina tillhörigheter i en liten påse. Hon tar upp en fickspegel, fixar snabbt till sitt hår och skickar den vidare till personen bredvid. Resan har varit lång, hon är trött.
– Jag trodde aldrig jag skulle komma tillbaka till Honduras så snabbt. Polisen stoppade mig precis vid gränsen, säger hon.
Som så många andra tog sig Jessica Velazquez genom Guatemala och Mexiko till den hårdbevakade amerikanska gränsen. Coyotes, människosmugglarna, tar 6 000 dollar (cirka 4 700 euro) för resan från Honduras.
Den är farlig, inte minst för kvinnor. Mer än hälften råkar ut för våldtäkt eller sexuella övergrepp – Lidia Souza berättar att en del smugglare ger sprutor med preventivmedel för att hindra graviditeter.
– Men jag klarade mig. Vi var en grupp på 14 kvinnor som höll ihop, skyddade varandra, säger Velazquez.
"Allt finns där borta"
På gården utanför står familjer och väntar. Många har inte sett sina släktingar på åtta-tio år, en del ännu längre. En stor buss med tonade rutor skjutsar de anlända till San Pedro Sulas bussterminal. Adrian Peña Carratero, som levt största delen av sitt liv i USA, sätter sig längst bak. Allt han har finns där borta, säger han.
– Mina två söner börjar skolan nästa vecka. Jag vet inte hur det ska gå när jag inte är där och väcker dem på morgonen, säger han.
Utanför fönstret susar staden förbi – en annan stad än den han en gång lämnade. Sedan början av 2000-talet har Honduras blivit allt farligare, med våldsamma gäng och drogsmugglare. San Pedro Sula har i dag fler mord än någon annan stad i världen – ofattbara 169 per 100 000 invånare, att jämföra med Finlands 1,6 per 100 000 invånare 2012.
2009 avsattes den demokratiskt valda presidenten i en kupp: sedan dess har militärens närvaro ökat och välfärden minskat. 65 procent av invånarna lever i fattigdom.
– Det är egentligen inte fattigdom, utan misär. Migration är för många den enda vägen ut, menar socialarbetaren Valdete Wilemann.
Rekryteras direkt
För en del är hemkomsten temporär. De tänker spara ihop pengar, ge sig av igen. Andra bestämmer sig för att stanna – och direktrekryteras ofta till något av San Pedro Sulas callcenter, där kunskaper i engelska är det främsta kravet.
Som Julio Torres, klädd i en fotbollströja med Zlatans namn på ryggen och ärmar som precis täcker hans tatueringar. Han korsade gränsen till USA som åttaåring, tillsammans med sin mormor. Uppväxten var strulig, berättar han, och för två år sedan deporterades han.
– Först var det en chock, allt var annorlunda. Nu är jag glad att jag lever, de flesta med tatueringar lever inte länge här. Och jag har ett jobb, så min mamma kan se att jag kan leva ett bra liv, säger han.
På stationen har passagerarna försvunnit bland pendlarna i folkmyllret. Bussen vänder tillbaka mot flygplatsen igen – i väntan på nästa plan, klockan nio nästa morgon.