Rysk medelklass likgiltig inför klyftan till väst
Över åttio procent av de ryska medborgarna stöder nu Putin som president – efter att Moskva skakades av omfattande anti-Putindemonstrationer för två år sedan. Tilltagande sanktioner och ett ryskt förbud mot västerländska produkter har inte försvagat Putins position. HBL har träffat medelklassen i Moskva för att reda ut varför.
Svetlana Kaneva är klädd i en kort, svart kappa med minkpälsbräm. Hon står vid rinken och tittar ut över isen där ett tjugotal barn glider fram på sina skridskor med sträckta armar. Mitt bland dem åker en liten pojke i svart luva och svart gymnastikdräkt.
– Där är Nikolaj! Min son, säger Kaneva och pekar.
Svetlana Kaneva är 36 år gammal och frånskild. Hon arbetar på en statlig försäkringsbyrå och oftast är det hennes barnsköterska som tar sexårige Nikolaj till konståkningsträningarna. Nu är det lördag och ett tjugotal Moskvaföräldrar står uppradade längs rinken, med barnens träningskläder och utrustning packade i små färggranna rullväskor. Det här är Moskvas medelklass, en klass som lägger en hel del pengar på sina barns framtid men som under större delen av Rysslands moderna historia inte har varit beredd att engagera sig politiskt för den.
Mygga biter elefant
För två år sedan sades det att medelklassen i Moskva gör uppror. Det var medelklassen som gick ut och demonstrerade mot Putin i upprepade jättemanifestationer under hela 2012.
Nu ligger Putins popularitetssiffror på över 80 procent, de högsta sedan 2008. Samtidigt är klyftan mellan Ryssland och västvärlden större än någonsin.
Den ryska inblandningen i Ukraina har lett till att både Bryssel och Washington har infört sanktioner mot Ryssland, som svarade med att förbjuda bland annat europeiska livsmedel och nu hotar med att stänga sitt luftrum för överflygningar.
Samtidigt är Moskva fullt av invånare som lever allt annat än isolerat. De reser, konsumerar och lever lika integrerade med det globaliserade samhället som vilka européer som helst. Ändå har ingen proteströrelse mot Putinstyret uppstått. Svetlana Kaneva räknar med att detta blåser över utan att hon egentligen kommer att påverkas.
– Jag tycker det är enbart skrattretande att EU försöker straffa Ryssland. En mygga som försöker bita en elefant. Sanktionerna och livsmedelsbojkotten har ingen betydelse, vi som har växt upp i Sovjetunionen klarar oss utan parmesanost. Den som lider mest är EU som förlorar en enorm marknad, säger Svetlana Kaneva.
I likhet med många i sin samhällsklass är hon van vid en viss levnadsstandard och reser flera gånger per år. Det senaste året har hon varit i Finland, Lettland och på Bali.
– Om Europa stänger sin gräns mot oss spelar det ingen roll. Vi har hela resten av världen, inklusive Asien. Själv är jag varken för eller mot Putin, jag är opolitisk. Det är meningslöst att engagera sig, jag kan ändå inte påverka vad han gör.
Trodde på förändring
En av de personer som tvärtom var övertygad om att demonstrationerna skulle ändra på allt är 23-åriga Vera Kitjanova. För två år sedan stod hon på en scen inför tiotusentals demonstranter och utropade att Ryssland behöver en orange revolution. I stadsdelsvalet 2012 ställde hon upp som kandidat för det så kallade libertianska partiet och blev invald, trots att hon då var helt okänd.
– Vi knackade dörr och när folk såg att vi bar oppositionens vita band skrev de genast sitt namn på vår namnlista för att jag skulle få ställa upp i valet. Nu säger samma väljare att jag är en landsförrädare och femtekolonnare för att jag protesterar mot kriget i Ukraina.
Kitjanova kallar det som pågår i Ryssland just nu Putins hämnd mot medelklassen.
– Putin ansåg att han hade ett avtal med oss. Han lämnar oss i fred och vi engagerar oss inte politiskt. Efter att vi gjorde det tog han ut sin hämnd. Jag önskar och hoppas att situationen ska lugna sig men Putin har redan öppnat Pandoras ask. Det är lätt att piska upp känslor, få folk att tro att vi är omgivna av fiender. Att lugna ner stämningarna är mycket svårare, säger Kitjanova.
Övergående
Anton Nazarov, 35, är en höginkomsttagare som just nu gör spikrak karriär som kommunikationschef på det statliga elbolaget Inter RAO. Efter att ha studerat i Sverige i början av 2000-talet talar han fortfarande flytande svenska. Tidigare var han kommunikationschef för den Putinkritiska tv-stationen REN-tv. Han ser inget problem i att växla mellan två så olika arbetsgivare.
– Västvärldens stora problem är dubbla standarder. Kosovo ska få ordna en folkomröstning och bli självständiga, Krim ska inte få det. Vad ni än säger är det inte konsekvent. Själv har jag livliga minnen av 1990-talet då Ryssland var svagt och behövde hjälp. Relationerna till väst var utmärkta. När Ryssland omsider meddelade att vi kan själva började problemen, säger Nazarov.
Han anser inte att Ryssland ska isolera sig från väst – tvärtom.
– Europa och Ryssland är en och samma civilisation. Vi har mycket mer gemensamt med varandra än till exempel med Kina. Det här går över. Det tar tid att lära sig leva ihop.
Konstantin von Eggert, 50, oberoende journalist och värd för ett eget radioprogram på Kommersant FM, är inte så säker. Han säger att det stora problemet i Ryssland är att landets ledande klass egentligen inte känner ansvar för det samhälle de lever i.
– Den ledande klassen skyller alla problem på väst och samtidigt lever Ryssland fortfarande i sviterna efter Sovjetunionens fall. Det är ett trauma som går mycket, mycket djupare än jag någonsin kunde har föreställt mig på 1990-talet, då jag precis som många andra var säker på att det inte fanns någon väg tillbaka. Men det fanns det. Och det gick mycket snabbare än någon kunde föreställa sig. I Ryssland är det många som har glömt att på 1990-talet ville väst framför allt en sak: Stoppa Rysslands sönderfall.
Nya statusprylar. I medelklassområdena utanför Moskvas centrum har många fått det betydligt bättre under de senaste åren. En snygg terrängcykel är i dag en mer trovärdig statuspryl än att ha råd att hyra en limousin.