Minnen av mobbning väcktes till liv
Konventsintagningen på gymnasiet väckte gamla mobbningsminnen till liv hos Ditte Sandholm. Efteråt satt hon ensam vid tågspåren och mådde fruktansvärt dåligt.
När HBL förra veckan skrev om konventsintagningar bestämde sig Ditte Sandholm, 21, för att det var dags att sluta tiga.
– Jag mådde uselt. Utåt verkade jag i skolan som en duktig, involverad och glad elev, en sådan som tålde sådant där. Verkligheten var en annan. Jag satt på perrongen och övervägde självmord, skrev hon på HBL:s Facebooksida om konventsintagningen i ett Helsingforsgymnasium för fem år sedan.
Många kommentatorer tackade Sandholm för hennes mod att berätta.
I dag jobbar Ditte Sandholm som skolgångsbiträde på en lågstadieskola. Hon gör allt för att motverka mobbning i skolan och för att barn som mobbas ska våga berätta om det.
När hon själv gick på lågstadiet var hon mobbad. Hon frystes ut, kallades för olika saker och det spreds rykten om henne.
– Ett konkret exempel var på femman, när vi skulle göra uppträdanden i små grupper. Jag frågade en grupp om jag fick vara med, och de sade att jo det får du. Jag gick för att hämta mina saker, men när jag kom tillbaka hade de låst dörren och vägrade att släppa in mig.
På högstadiet tog en lärare tag i mobbningen och fick den att sluta nästan helt. Den första veckan på gymnasiet väckte ändå gamla minnen till liv hos Sandholm.
Knuffades runt
Konventionsintagningen började under skoldagen. Ettorna skulle klä sig i långkalsonger och förkläden och ha en handduk på axlarna som en superhjältemantel. De skulle gå olika rutter och sjunga sånger.
– Jag tyckte inte att den där dagen var jättefarlig. Man försvann ganska mycket i massan, och jag tycker inte det märktes om man inte var med.
Efter några timmars paus fortsatte programmet på kvällen i skolan. Det var då Sandholm började känna sig illa till mods.
När gymnasieettorna kom till skolan hade abiturienterna ställt sig i två rader och bildat en tunnel, som alla skulle ta sig igenom.
– De var svartklädda och bar solbrillor. Musiken var på, jättehögt. Vi gick igenom tunneln några i taget, och de höll på och skuffade oss från alla sidor och skrek och härjade.
– Jag tror att det var en av de mest obehagliga grejerna för mig. Jag tycker inte alls om att folk rör mig utan att jag vet vem det är.
Satt ensam på perrongen
Ettorna hade blivit tilldelade varsin roll och skulle uppträda på scenen i tur och ordning.
– Alla visste vem som var där och vem som inte var där. Jag har alltid varit plikttrogen och känt att man ska vara duktig och vara med på allt och tycka att allt är jätteroligt. Som 16-åring är man ännu ganska osäker och söker acceptans.
Ditte Sandholm var utklädd och blåmålad till en smurf. På scenen skulle hon sjunga låten I’m blue.
– Där var några andra också, men jag tror att jag var den enda som sjöng. De andra sprang runt scenen och härjade. Jag hade just tappat rösten och försökte sjunga. Så fick man bara en massa kommentarer om hur skit man var. Att det inte hörs någonting, och att man måste försöka bättre.
Efter att hon fått kliva av scenen tvättade hon av sig den blå färgen och bytte om. Kompisarna tog tåget hem, men Sandholm sade att hon skulle ta nästa.
– Jag blev sittandes där på perrongen och grät. Det var ganska kallt, och det enda jag hade var handduken som jag hade haft som mantel. Så jag satt där på marken invirad i en handduk.
Sandholm säger att hon övervägde att hoppa under nästa tåg.
– Sedan kom några vakter som började ropa åt mig och fråga om allt var okej. Då blev jag skraj, för jag ville inte hamna i trubbel.
En vän ringde till henne och lyckades övertala henne att gå hem.
Vuxna borde ingripa
– Det värsta för mig var inte vad jag hade utsatts för, utan vilka minnen det väckte hos mig. Man kan ju aldrig veta vad en annan människa har i bagaget, säger Ditte Sandholm.
De flesta som hon pratat med i efterhand har tyckt att konventsintagningen var rolig. Det finns ändå de som tyckte att upplevelsen var jobbig – bland annat en ett år yngre kompis, vars konventsintagning Sandholm själv var med och ordnade. Sandholm fick märka hur svårt det är att bryta traditionen när alla vill hämnas sin egen upplevelse.
– Jag vet inte hur många gånger jag har bett om ursäkt.
Hon anser att vuxna borde våga ingripa mot konventsintagningen.
– Jag tycker inte att den behöver förbjudas, men man borde ändra på innehållet. Det är en bra idé i sig.
När hon började gymnasiet ordnades också en lägerskola med stafett, grillning och bastubad. Det har hon goda minnen av, och tycker att det skulle ha räckt som konventsintagning.
Sandholm hoppas att den första tiden på gymnasiet skulle handla om gemenskap och inte om förnedring.