Pappan den enda som överlevde Förintelsen
År 1939 bestod familjen Zyskowicz i den polska staden Kielce av mor, cirka tio barn, ett okänt antal barnbarn och mor- och farföräldrar. Den enda som överlevde nazisternas massmord var Abram Zyskowicz, far till Ben Zyskowicz.
På måndag har 75 år gått sedan andra världskrigets utbrott och den tyska arméns inmarsch i Polen. Det blev startskottet för de polska judarnas undergång. För riksdagsledamot Ben Zyskowicz innebär minnet av kriget att han påminns om alla sina släktingar som han aldrig fick träffa.
– Jag vet ganska lite om det som hände. När tyskarna intog min släkts hemstad Kielce låstes judarna in i ghetton. Av tio barn i familjen hörde min far Abram till de yngre, han var då 22 år. Många av hans storasyskon var gifta och hade barn. De skulle ha varit mina kusiner, om de fått leva.
– Efter kriget var den enda som fanns kvar min far. Alla andra försvann i Förintelsen. Pappa försökte efter kriget via bland annat Internationella Röda Korset få kontakt med sina släktingar, han besökte Polen och letade efter överlevande. Han fann ingen. Det är mycket, mycket sorgligt.
Vad som hände faderns familjemedlemmar vet ingen, förutom att de dödades. Däremot har Ben Zyskowicz en bild av faderns öde i nazisternas dödsindustri.
– Från ghettot flyttades han till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Därifrån skickades han i något skede vidare till lägret Sachsenhausen norr om Berlin. Han var där när ryssarna befriade lägret 1945.
Berättade han om vad han varit med om?
– Han berättade mycket och ofta. Men han dog när jag var bara sex år gammal så jag har inga egna minnen. Allt jag vet har jag hört i andra hand av min mamma.
Hur lyckades din pappa överleva?
– Jag tror att slumpen är den viktigaste orsaken. Han var ung och stark och därför arbetsförmögen. Därför dödades han inte genast när han kom till ett nytt läger, som många äldre och barn. Så länge nazisterna trodde sig ha nytta av pappa skonades han. På något sätt måste han trots all misär ha lyckats upprätthålla sin arbetsförmåga ända till slutet.
Känner du till detaljer om livet i lägren?
– Nej, jag känner inte till exakt vad han utsattes för. Men helt klart är att han som alla fångar fick utstå helt omänskliga förhållanden. Och pappa återhämtade sig aldrig. Resten av sitt liv bar han på både fysiska och psykiska skador från lägren.
Ben Zyskowicz har själv rest i Polen och letat efter spår av sin släkt.
– Det enda jag hittade var anteckningar om min farfar och farmor i Kielce. Några spår efter pappa och hans syskon fanns inte.
Abram Zyskowicz arbetade en tid efter kriget som vakt i ett flyktingläger för befriade fångar. Efter sina misslyckade försök att i Polen hitta någon släkting vid liv kom han till Sverige. Där träffade han sin blivande fru, Bens mamma, Ester.
– Min storasyster föddes i Uppsala. Men 1953 insjuknade min mormor som bodde i Helsingfors vilket fick hela familjen att flytta till Finland. Här föddes jag 1954.
Hitler närvarande
Ben Zyskowicz har vaga minnen av sin far. Däremot berättar han att andra världskriget, Hitler, nazismen och förintelsen ofta var samtalsämnen i hemmet.
– Som mycket liten lärde jag mig summan sex miljoner. Så många var de mördade judarna, det lärde mig min mamma.
Modern var finländsk judinna, men kände sig inte hotad under kriget trots vapenbrödraskapet med tyskarna.
När Ben Zyskowicz får frågan om hur hans fars släkts öde påverkat honom som människa funderar han länge.
– Det är omöjligt att säga. I en inflammerad politisk debatt brukar folk påstå sig känna till motpartens motiv. Det är mycket sagt, för ofta känner man inte ens till sina egna motiv.
– Jag har aldrig hatat tyskar, nazister nog, men inte tyskar. Det har aldrig varit ett problem för mig, ens som ung, att umgås med tyskar.
Har Förintelsen påverkat politikern Ben Zyskowicz?
– Jag vet inte, kanske mitt hårda motstånd mot totalitära system har med det att göra. Men det kan också vara en efterhandskonstruktion, vad vet jag?
– Som barn gick jag i judiska skolan. Förintelsen blev aktuell vid judiska högtider och när vi gick igenom judarnas historia. Att min egen pappa var ett av offren gör att jag bättre än många andra har insett hur nära oss det här ligger, bara en generation bakåt i tiden. Många betraktar andra världskriget som någonting som hände för länge sedan. Jag vet hur nära det ligger och jag brukar ofta upplysa yngre kolleger om det.
En trygg hamn
Israels existens är en viktig sak för Ben Zyskowicz.
– Vetskapen om att hela min pappas släkt gick under spelar definitivt en roll för min inställning till Israel. Grundtanken att judarna har en egen stat, som alltid är beredd att ta emot förföljda judar när andra länder stänger sina gränser, är oerhört viktig. Alla judar ska ha en trygg hamn dit de kan ta sin tillflykt vid behov. Förintelsen hade aldrig blivit av i så stor omfattning om det funnits andra länder som tagit emot judiska flyktingar.
Ben Zyskowicz påminner om att nazisternas ursprungliga mål var att köra bort judarna och skapa ett Stortyskland, ett Europa, utan judar.
– Man ville bli av med judarna, inte döda dem. Det var först när andra länder dels stängde sina gränser, dels inte alls verkade bry sig om judarnas öde som nazisterna ändrade politik och beslöt sig för ”Endlösung”, för massmordet. Men det skedde först i januari 1942.
– Därför är det så viktigt för mig att Israel finns. Jag tar inte nu ställning till enskilda israeliska regeringars åtgärder i Gaza eller på Västbanken, men jag stöder fullt ut tanken på att Israel ska vara en judisk stat.
Utan palestinier?
– Även om det i Israel finns en palestinsk arabminoritet anser jag att tvåstatsmodellen är den enda fungerande lösningen. Jag tar helt avstånd från alla tankar på en stat för både judar och palestinier. Judarna skulle snabbt vara i minoritet i den staten, och jag känner inte till ett enda arabland där man skulle ha demokrati och tillåta minoriteters religiösa och politiska rättigheter.
Än mindre skulle en stat med palestinsk majoritet vara en trygg hamn för världens förföljda judar. Och det kan inte vara rasistiskt att säga att judarna behöver ett eget land. Det borde vara lika naturligt som att säga att finländarna behöver ett eget land, Finland.
Vad tycker du om det Israel gör i Gaza?
– Jag håller ibland med det Israels regering gör, ibland inte. Israel använder hårt våld för att komma åt Hamas, det är sant. Men sant är också att Hamas ständigt utnyttjar Gaza för att skjuta raketer mot civila mål i Israel. Droppen denna gång var mordet på tre israeliska ungdomar.
– Den senaste vapenvilan bröts igen av Hamas som sköt raketer in i Israel. Vilka motiv Hamas har för att beskjuta Israel kan man bara fråga sig. Alla vet att följderna är fruktansvärda för palestinierna med många hundra döda civiloffer.
– På en punkt är jag i alla fall av annan åsikt än Israels regering. Jag motsätter mig nya bosättningar på Västbanken för att det försvårar en tvåstatslösning.
Hjältesaga
Från Israel återvänder vi till Finland 2014. Jag frågar vilka känslor 75-årsminnet av andra världskriget väcker hos Ben Zyskowicz.
– Man firar regelbundet årsdagar över andra världskrigets utbrott och över segerns dag i maj. De dagarna bekommer mig inte speciellt mycket. Två saker är viktiga för mig då vi tittar tillbaka:
– En är högtidsdagen för Förintelsens offer. Den är i januari på årsdagen av Auschwitz befrielse. Det märkliga är att dagen först nu blivit en internationell högtidsdag, det var väldigt tyst om dagen de första årtiondena efter kriget. Det berodde sannolikt delvis på Sovjet. Antisemitismen var utbredd i Sovjet och i det socialistiska Östeuropa. Man firade Röda arméns seger över fascismen och talade tyst om massmordet på judar.
– Det andra jag firar är Finlands framgångssaga under kriget, först vinterkrigets heroiska överlevnadskamp och sedan avvärjningssegrarna sommaren 1944. Finland hade gått under om vi inte hjältemodigt försvarat oss.
– Så det jag firar är en mix av judiskt och finländskt. Vilket jag tycker är extra lämpligt eftersom jag är finsk jude.