Analys: Bägge sidor för svaga för att vinna
ANALYS. Situationen i inbördeskrigets Ukraina ändras från dag till dag. Ingendera sidan är tillräckligt stark för att få ett avgörande övertag. Under tiden blir civilbefolkningens situation alltmer akut.
Ljudet låter ungefär som när man drar en kork ur en flaska. Ett dämpat plopp. Någon sekund senare kommer åskmullret och smällen. Det är då man vet att granaten har slagit ner.
Under mina fyra dagar i Donetsk vaknade jag varje morgon till samma konsert. Klockan sex på morgonen brukar det börja, nästan lika pålitligt som en väckarklocka. Jag var aldrig utsatt för någon större fara eftersom jag bodde i centrum. Även om enskilda granater har förstört skyltfönster och rentav dödat människor i centrala Donetsk är situationen där stabil i jämförelse med förorter som Petrovskij eller Jasynuvata.
Där handlar det inte om att vilsekomna granater ställer till med trasiga fönster. Det handlar om att varje dag, när som helst på dygnet, veta att en granat kan falla ner på din gata, i din trädgård eller i ditt vardagsrum. Fronten i det östukrainska inbördeskriget är rörlig. En dag kan den befinna sig i ett solrosfält, en annan vid en fabrik, en tredje mitt i en by. Invånarna försöker i det längsta undvika att lämna sina hus obevakade eftersom stölder har varit ett stort problem. Därför är det svårt att evakuera områden helt och hållet – det är alltid någon som stannar kvar.
Man vaktar sitt hus och sin trädgård. Hur fattigt det än är. Är det någonting som jag har förstått i Donbass så är det att människan aldrig någonsin vill lämna sitt hem – hellre hyser man häpnadsväckande orealistiska förhoppningar om att allt snart ska återgå till det normala.
Man stannar kvar. Man står ut. Man hoppas.
Ett exempel är förskoleläraren Tanja, hustrun till chauffören som skjutsade mig från Dnipropetrovsk till Donetsk. Jag mötte henne som hastigast i Dnipropetrovsk, eftersom chauffören frågade om jag inte ville träffa hans familj innan vi åkte. Han sken av stolthet då han visade upp dem: hustrun Tanja, barnen Kristina (9) och Vsevolod (4).
Jag frågade Tanja hur länge de tänker stanna i Dnipropetrovsk.
– Vi är bara här tillfälligt. Jag åker tillbaka till Donetsk i veckoslutet, svarade hon.
– Det är ju om bara fem dagar, sade jag.
– Ukrainska armén har lovat att den ska ha intagit staden då. Inför Ukrainas nationaldag den 24 augusti. Så jag tänkte åka tillbaka den 25 augusti.
När vi återvände till Dnipropetrovsk fem dagar senare konstaterade Tanja att det tydligen inte skulle bli möjligt att återvända den 25. Föga överraskande hade hon redan ett nytt mål.
– I början av oktober åker vi tillbaka. Då börjar läsåret i Kristinas skola, de har skjutit upp det med en månad på grund av situationen. Jag vill inte att hon ska börja i en ny skola i Dnipropetrovsk, hon trivs så bra med läraren och kompisarna i sin gamla skola.
Jag hoppas innerligt att Kristina ska få börja i sin älskade skola i oktober. Men tyvärr är det mycket som tyder på motsatsen.
Innan jag åkte till Donetsk trodde jag att kriget i östra Ukraina höll på att närma sig slutet. Ukrainska armén har avancerat och de enda betydande städer som separatisterna fortfarande kontrollerar är Donetsk och Luhansk. Men faktum är att separatisterna fortfarande kontrollerar en lång sträcka av den rysk-ukrainska gränsen.
De separatistsoldater jag träffade utanför Donetsk verkade inte ha några problem med stridsmoralen – de var fullkomligt avslappnade och övertygade om att Donetsk håller stånd. Att få in vapen och frivilliga från Ryssland är inte ett problem om man kontrollerar upp till hundra kilometer av gränsen. Ukrainska soldater jag talade klagade bittert över motståndarsidans övertag när det gäller vapentillförseln.
Separatisterna är visserligen inte tillräckligt starka för att slå tillbaka ukrainska armén. Däremot tillräckligt starka för att flera gånger ha stoppat dess försök att slå kilar in i Donetsk.
När jag besökte den ukrainska frivilligbataljonen Azov berättade flera soldater om fruktansvärt hårda strider och tunga förluster i Ilovajsk sydost om Donetsk. Bataljonen tog farväl av två fallna soldater, liggande i kistor på ett lastbilsflak. De var 18 och 20 år gamla.
Det kommer att bli många fler döda tonåringar innan den här konflikten tar slut. En internationell fredsbevarande insats kunde stoppa den onda spiralen, men det internationella samfundet verkar hellre vilja vänta på att Ukraina får styr på situationen själv.
Problemet är att om det verkligen finns förutsättningar för den saken så borde det ha skett för länge sedan.