"Lärare ska inte tvingas räkna kolhydrater åt elever"
Lärare ska inte ansvara för att elever med diabetes tar sina mediciner under skoldagen. Det tycker Finlands svenska lärarförbund. Diabetesexperter kritiserar förbundets attityd.
10-åriga Maya har haft tur. Ända sedan hon diagnostiserades med typ 1-diabetes för tre år sedan har hon, utöver sina föräldrar, fått stor hjälp av lärarna i skolan för att få i sig rätt insulinmängd. För Mayas föräldrar Stefan och Maria Selroos är det en självklarhet att huvudansvaret för vården alltid vilar på föräldrarna hela tiden.
– Vår familj har fattat beslutet att vi inte tystar ner något utan talar öppet om sjukdomen och delar med oss av allt det vi lärt oss. Föräldrarna måste samarbeta och ge verktyg till lärarna, säger Stefan Selroos.
- 40 000 finländare har typ 1-diabetes.
- Sjukdomen beror på att kroppen inte utsöndrar det livsviktiga hormonet insulin.
- Vanliga symtom är ökade urinmängder, törst, avmagring och trötthet. Symtomen utvecklas som regel snabbt, inom några dagar eller veckor.
- De som insjuknar är i regel under 40 år gamla.
- I Finland är barndiabetes vanligare än i något annat land i världen.
- Risken att ärva diabetes är 2 procent om mamman har typ 1-diabetes, 6 procent om pappan har sjukdomen.
- Cirka 250 000 finländare har typ 2-diabetes, så kallad vuxendiabetes där personen som insjuknar ofta är i 60-årsåldern.
- Källa: Diabetesförbundet.
Debatten om lärarna har en skyldighet att hjälpa elever med diabetes fick sin början på Helsingin Sanomats insändarspalt i början av augusti. En anonym förälder kritiserar dagiset, låg- och högstadiet barnet gått eller går i för att vägra hjälpa barnet också i akuta fall.
På Finlands svenska lärarförbund säger nytillträdda ordföranden Christer Holmlund att det är en självklarhet att alla måste hjälpa till i akuta situationer efter sin egen förmåga.
Han vill inte ta ställning till det specifika fallet eftersom han inte känner till alla detaljer men säger att det är en självklarhet att alla medborgare är skyldiga att enligt bästa förmåga hjälpa till i akuta fall.
– Om insändaren är sann är det verkligen olyckligt. Då har man glömt barnets bästa.
Holmlund har ändå förståelse för att det finns lärare som inte vill axla ansvaret för den dagliga medicineringen.
– Lärarna finns i skolan för att sköta undervisningen primärt, säger Holmlund och hänvisar till Social- och hälsovårdsministeriets guide om patientsäkerhet där man slagit fast att en lärare inte kan tvingas hjälpa elever med medicinering.
Riitta Vuorisalo på Diabetesförbundet konstaterar att Lärarförbundets tolkning är korrekt. Hon är social- och hälsovårdspolitiskt expert på förbundet. Hon betonar ändå att det inte finns några som helst hinder för en lärare att hjälpa en elev.
– Om en lärare vill göra det finns det klara riktlinjer för vilken utbildning och vilket stöd läraren ska få.
Enligt Holmlund skulle den bästa lösningen vara att skolorna skulle anställa ett skolgångsbiträde med närvårdarutbildning.
– Lärarna har redan ett stort ansvar för att märka allt som pågår i klassrummet. Utöver undervisningen ska de se till att skolmiljön är trygg och att ingen mobbar. Om det sedan händer något när läraren medicinerar en elev är läraren ändå ansvarig för hela gruppen.
Enligt barnläkaren och diabetesexperten Mikael Knip vid Helsingfors universitetssjukhus centralsjukhus har diskussionen om lärarnas roll förts länge. Han tycker att lärarna i de lägre klasserna i lågstadiet kunde axla ett större ansvar även om det primära ansvaret för elevernas hälsa vilar på skolhälsovårdaren.
– Om dagshemspersonalen klarar av att hjälpa barnen mäta insulin förstår jag inte varför lärare inte skulle klara av det.
Varför klarar inte lärare av att hjälpa barnen om dagispersonal klarar av det, Christer Holmlund?
– Jag tycker inte att det är en rättvis jämförelse. Inom dagis är det mycket mer personaltätt. En lärare är ofta ensam i klassen.
Den främsta anledningen till att lärare i dag inte vill medicinera yngre skolelever är enligt Holmlund att lärarna är rädda för att bli stämplade om något går snett.
– Lärare vill diabetikern väl men är samtidigt livrädda för konsekvenserna om de gör något fel. I dagens samhällen ska man alltid hitta någon skyldig.
Enligt Knip är rädslan obefogad.
– Tekniskt sett är det enkelt att ge insulin. Det svåraste är att se till att doseringen blir rätt. För att ge rätt mängd insulin måste man räkna ihop hur mycket kolhydrater maten som barnet ska äta kommer att innehålla. Risken för att barnet ska få i sig en farligt hög dos av insulin är väldigt liten, bedömer Knip.
Ny teknik ger frihet
Mayas föräldrar har också aktivt jobbat för att de själva ska kunna ta ett större ansvar. Det första steget var att Maya fick en insulinpump som gör att lärarna slipper räkna hur mycket insulin Maya ska få. I två års tid har Maya varit med och testat en blodsockermätare som tillverkas av det finländska uppstartsföretaget Modz. Varje gång Maya mäter sitt blodsockervärde skicka mätaren ett sms till hennes pappa.
– Om värdet är för lågt kan vi direkt kontakta skolan och meddela att hon måste få i sig kolhydrater. De behöver inte vara rädda för att de ska ta livet av henne.
På grund av den nya mätaren har Maya nu kunnat börja övernatta hos sina kompisar och åka i väg på läger.
Också Knip är positivt inställd till apparaten.
– Det enda minuset är att mätaren är dyrare än andra blodsockermätare. I dag får diabetiker en avgiftsfri blodsockermätare och ett visst antal mätstickor per månad från sin hälsovårdscentral.