Samlar förnödenheter till ukrainska flyktingar
Nada Hopes första last åkte för två veckor sedan i väg till S:t Petersburg. Där möttes den av hundratals ukrainska flyktingar, utan några tillhörigheter. – Samma morgon vi kom dit hade 166 familjer registrerat sig som asylsökare. De hade ingenting, säger ordförande Nytte Ekman.
Båtvägen åkte Nada Hope i väg för att bistå ukrainska flyktingar i S:t Petersburg. I paketbilarna fanns allt från mat till sjukvårdsartiklar. I september hoppas man kunna åka i väg igen men resurserna är små för den ideella organisationen.
– Vi har bara ett litet lager och mycket små resurser, så vi kan bara åka med en till två paketbilar per gång, säger Nytte Ekman.
Ekman är därför glad över hur givmilda Helsingforsborna varit. Nada Hopes lilla lager är fyllt med kläder, skor och täcken. Men till nästa resa till flyktinglägret i S:t Petersburg saknas ännu bland annat förstahjälpenmaterial, och pengar behövs alltid säger Ekman.
- TORRSKAFFNING: Exempelvis ris, makaroner, konserver, mjöl, matolja i plastflaskor, tonfisk och kött.
- HYGIENARTIKLAR: Tandborstar, tandkräm, tvål, schampo, bindor, blöjor, deodorant och engångsrakhyvlar.
- I KLÄDVÄG: T-skjortor och underkläder.
- SJUKVÅRDSARTIKLAR: Bandage, kompresser, nålar, sprutor, värkmedicin, antibiotika, sterila operationskläder, handdukar, masker, engångshandskar
- Nada Hopes lager har öppet för mottagning av bidrag söndag 31.8 och 7.9 klockan 16–18. För vidare information kan man kontakta Nytte Ekman via telefon (041–4888 881) eller mejl (nadanytte@hotmail.com).
– Vi har ett nätverk av kontakter och får ibland till exempel konserver och torrskaffning av vår vän Upe Poutiainen som sköter hela Suomen Idäntyöapu UP ry. Också andra vänner hjälper till med produkter. Men pengar är alltid lika svårt att få ihop. Första hjälpsändningen betalades till 90 procent ur egna fickor.
Hundratals flyktingar
Vid flyktinglägret träffade Ekman många flyktingar med upprörande historier. En av dem hon talade med var en mamma, som kommit till S:t Petersburg med sin familj för att söka asyl.
– Mamman grät och berättade hur deras hus blivit jämnat med marken då flera bomber detonerat i deras kvarter. Hennes man var sammanbiten och ganska tystlåten medan deras son inte verkade ha uppfattat krigets allvar, utan sprang lyckligt omkring och lekte.
Till Ekman berättade mamman också att de valde Ryssland i brist på andra alternativ. Det var alltså av praktiska, och inte politiska, skäl de nu befinner sig i S:t Petersburg. Ekman kan inte förstå varför man inte skulle ge bistånd till flyktingar i Ryssland. Hon såg endast två proryska soldater vid flyktinglägret.
– Så gott som alla flyktingar var helt vanliga människor – gamla gubbar och mammor med sina familjer. Att se dem som proryska är bara en ursäkt för att inte ge hjälp. Jag är själv där och övervakar att det är civilbefolkningen som får sakerna.
De flyktingar som Nytte talade med sade att de troligen kommer att stanna i Ryssland. Enligt vad hon såg har de förlorat hoppet om att någonsin kunna återvända till Ukraina.
– En ung kille sa till mig att de inte vill stanna men det inte finns något att återvända till. Och mamman som hade fått sitt hem sönderbombat visade upp sina händer och sa "ska jag bygga upp vårt hus med de här? Det finns ju inte ens material".