Ryska försvarsindustrin på högvarv
Den ryska försvarsindustrin har bråda dagar. HBL har besökt jaktplans- fabriken i Irkutsk, som tillverkar fler jaktplan än någonsin – framför allt för inhemskt bruk. Upprustningen störs inte av några sanktioner.
IRKUTSK
Klockan slår fem och fabriksdörrarna öppnas. I en strid ström lämnar arbetarna Irkutsks flygplansfabrik – kvinnor, män, unga, medelålders. Över 12 000 personer jobbar på den här fabriken. Att stå och titta på arbetarna som väller ut genom portarna känns som att uppleva en fläkt av en svunnen sovjetepok då en stor del av Ryssland såg ut så här: Staden är fabriken och fabriken är staden.
– I över trettio år har jag jobbat här! I alla dessa år har vi kämpat och vägrat ge upp, inte ens under de allra värsta åren på 1990-talet. Vi fick inga beställningar och stod på konkursens brant. Vi anställda var tvungna att köpa aktier för att rädda vår arbetsplats, säger Olga
Stepanova, 57-årig chef för arkitektbyrån på Irkutsks flygplansfabrik. I allmänhet kallas den bara Irkut.
Hon talar glatt och frimodigt, i motsats till några manliga fabriksarbetare som misstänksamt undrar om jag är spion. Irkut tillverkar jaktplan, Su-30 och Yak-130. Under sovjettiden var alla fabriker inom försvarsindustrin helt och hållet stängda. Stalin höll ledande ingenjörer och vetenskapsmän fångna på fabriken för att de inte skulle kunna avslöja några hemligheter eller sprida sin kunskap. Misstänksamheten sitter fortfarande i hos somliga, dock inte hos Olga Stepanova som är stolt över sin arbetsplats och gärna vill tala om den.
– Det är inte många ryska fabriksarbetare som har löner på samma nivå som vi. Hela staden, över 60 000 personer, är beroende av fabriken. Det går inte att hitta en enda invånare här som inte skulle ha en koppling till den, konstaterar Olga Stepanova.
Expanderande industri
Staden heter Irkutsk 2 och är i praktiken en del av Irkutsk, en av de största städerna i södra Sibirien. De anställda har precis fått löneförhöjningar. Medellönen på fabriken är just nu 39 000 rubel eller cirka 850 euro – en mycket bra nivå ute i de ryska regionerna. Irkutsks flygplansfabrik utgör en av de få före detta sovjetfabriker i Ryssland som i dag expanderar och nyanställer.
– Mellan 2006 och 2012 har vår produktion tredubblats. Vi har varit tvungna att anställa tusen nya arbetare. Vi klarade den svåra perioden på 1990-talet och nu har vi så många beställningar att vi ständigt får jobba för högtryck, säger Aleksandr Veprev, som leder företagets vetenskapliga avdelning.
Medan han leder oss ut och in i fabrikens hangarer talar han som en kulspruta. Om de svåra tiderna efter Sovjetunionens fall. Om den stora affären med Indien år 1999 som utgjorde vändpunkten för fabriken. Om beställningar från Kina, Algeriet, Bangladesh. Veprev nämner inte Syrien, trots att Assadregimen nyligen har beställt nio Yak-130-plan som ska levereras i slutet av år 2016.
Efter att HBL har besökt fabriken kommer det fram att även Irak nyligen har köpt fem Su-25-plan. Ur Kremls synvinkel är detta en knäpp på näsan för USA, eftersom det var meningen att USA skulle leverera 34 plan av typen F16-plan till Irak. Regeringen i Bagdad klagade på förseningar och vände sig helt sonika till Moskva i stället.
I den sista hangaren passar arbetarna ihop flygplansdelarna. Sida vid sida växer de fram: de mindre, lite knubbiga Yak-130-planen och de långa, smäckra Su-30. Yak-130 är ett avancerat skolflygplan och samtidigt lätt attackplan, Su-30 är både jakt- och attackplan.
Den största orsaken till att Irkutskfabriken just nu går bättre än någonsin är dock inte inbördeskriget i Syrien eller utländska beställare. Det är ryska staten. Fram till år 2020 planerar Kreml att spendera 500 miljarder euro på att modernisera sin armé, enligt ett omfattande program där allt från nyanskaffningar, höjda officerslöner och satsningar på den inhemska försvarsindustrin ingår.
– Över sextio procent av vår produktion går till ryska försvarsmakten. Så var det inte förr – då levde vi på export. Men nu moderniseras ryska armén och samtidigt har vi moderniserat vår egen fabrik, renoverat, rustat upp. Nu levererar vi även flygplansdelar till Airbus. Vårt nyaste projekt är ett ryskt passagerarplan, som ska heta MS21 och tas i bruk om tre år, konstaterar Aleksandr Veprev stolt.
Ineffektivt
Hand i hand med de stora försvarssatsningarna går den nya expansionspolitiken, bland annat i Ukraina. Men även om Ryssland lyckades annektera Krimhalvön mycket snabbt så är den oberoende ryska försvarsanalytikern och journalisten Aleksandr Golts skeptisk när det gäller effektiviteten i denna upprustning.
– Så här enorma satsningar kan förstås inte bli helt resultatlösa. Men företagen som jobbar inom försvarsindustrin är en karikatyr av sovjetsystemet, vertikalt uppbyggda och byråkratiska. Korruptionen är ett stort problem. Jag tror att programmet kommer att avbrytas eller åtminstone inte fullföljas. Både Putin och vice premiärminister Dmitrij Rogozin har antytt att det kommer att skjutas upp.
Kriget i Ukraina har ironiskt nog blivit ett problem för den ryska försvarsindustrin, enligt Golts. Under sovjettiden hade en stor del av försvarsindustrin placerats i Ukraina. Där finns fortfarande flera fabriker som levererar komponenter till ryska fabriker.
– Motorerna för Yak-130 och för vissa ryska helikoptrar görs av en fabrik i Zaporizjzja som ligger i Ukraina. Samma motorer görs även i Ryssland, men bara för flygplan, inte för helikoptrar. Det finns ingen i Ryssland som kan ersätta dem, det är en unik teknik.
När jag frågar Aleksandr Veprev om leveranserna från Ukraina säger han omedelbart att hans fabrik inte har haft några problem på den här punkten.
– Det stämmer att vi har en del leveranser från Ukraina. Hittills har de inte upphört.
Varifrån i Ukraina får ni era leveranser?
– Det kan jag inte säga.
Hur påverkar kriget i Ukraina försvarssatsningarna?
– Situationen där har absolut ingenting med oss att göra.
Mäktig industri
Den ryska försvarsindustrin är en mäktig stat i staten. Att råka i konflikt med den är farligt, något som före detta försvarsminister Anatolij Serdjukov fick erfara. Han avsattes för två år sedan efter en korruptionsskandal. Många bedömare tror att den egentliga orsaken var att han kom på kant med försvarsindustrin då han började beställa försvarsmateriel utomlands. Serdjukov ville ha bättre kvalitet än den som ryska försvarsindustrin kan leverera, vilket gav honom mäktiga fiender. Under Serdjukovs tid beställdes bland annat de båda franska hangarfartygen av Mistraltyp, som ska levereras i år.
Frankrike har vägrat slå upp den här miljonaffären på grund av sanktionerna. Inte heller samarbetet mellan Irkut och tysk-franska Airbus har upphört.
– Vi fortsätter leverera komponenter som förut. Vi märker inte av några sanktioner, säger Aleksandr Veprev.
Pengarna tar slut?
Enligt Golts fungerar den ryska försvarsindustrin fortfarande inte på marknadsekonomins villkor. Under Putins inledande tid vid makten var statsfinanserna i utmärkt skick, mycket tack vare den strama finansministern Aleksej Kudrin. När Putin radikalt började öka utgifterna, bland annat till försvarsindustrin och sociala projekt, avgick Kudrin i vredesmod år 2011. Sedan dess har krigföringen i Ukraina, den fallande rubeln och de ekonomiska sanktionerna varit ytterst skadliga för den ryska ekonomin. Golts tror helt enkelt inte att det kommer att finnas ekonomiska möjligheter att slutföra försvarssatsningarna.
Den ryska försvarsindustrins möjligheter att exportera betecknar han som begränsade.
– Indien beställer inte längre några plan av Ryssland, den affären är avslutad. Vissa u-länder köper fortsättningsvis plan av oss, men det är den inhemska efterfrågan som håller försvarsindustrin på fötter. Och snart kommer staten inte längre att ha pengar.
Att upprätthålla fabriker med 12 000 anställda handlar dock inte enbart om att stödja försvarsindustrin. Det är också ett sätt att skapa jobb i regionerna och framför allt en växande kader arbetare som förhåller sig lojala till Kreml. Det är ingen slump att ett fotografi av guvernören Sergej Jerosjtjenko från Putinpartiet Det enade Ryssland hänger på väggen i fabriken i Irkutsk, flankerad av en text där han lovar att fabriken är hans personliga ansvar.
Putins viktigaste väljarbas är de statsanställda. Deras antal har mångdubblats sedan han kom till makten och presidenten har flera gånger visat en tydlig klockarkärlek för just industriarbetare. För några år sedan gjorde han arbetsledaren Igor Cholmanskich från stridsvagnsfabriken i Nizjnij Tagil till sitt personliga sändebud i Ural. Cholmanskich belönades efter att han i direktsändning erbjöd sig att komma till Moskva med sina arbetare och slå ned anti-Putindemonstrationerna.
Utanför flygplansfabriken träffar jag 63-årige elektrikern Aleksandr Bykov. Han har jobbat här sedan 1968 och säger samma sak som alla andra: utan Irkut stannar regionen.
– För oss betyder den här fabriken stabilitet. Dessutom är det en av Rysslands få fabriker med en fungerande fackförening och rejäla sociala förmåner för arbetarna. Det betalas in pensionsavgifter, föräldrapenning, lönen är helt och hållet vit. Viktigast av allt: vi får den alltid i tid.
Satsningar på försvar
• Fram till år 2020 planerar Ryssland att spendera över 500 miljarder euro på att modernisera sin armé. Satsningen är mycket omfattande och innebär allt från nyanskaffningar och höjda löner till satsningar på den inhemska försvarsindustrin. Samtidigt har en mängd officerare avskedats, enligt vissa uppgifter upp till hälften. Lönerna för de återstående har två- och tredubblats.
• Ryssland gör anskaffningar på bland annat 50 örlogsfartyg, 100 rymdfarkoster, 600 moderna stridsflygplan, 1 000 helikoptrar, 28 luftförsvarssystem av typen S-400, 10 brigader med 120 Iskander M-missilsystem och minst 17 000 militära fordon.
• För första gången har Ryssland dessutom gjort större anskaffningar från Natoländer och köpt in två franska helikopterhangarfartyg av typen Mistral. Dessutom har Ryssland fått licens att själv bygga ytterligare två fartyg.
• År 2014 kommer de ryska försvarssatsningarna att utgöra 3,7 procent av bnp om försvarsplanen håller.