"Hobbyer kan hålla huvudet i skick"
Engelsklärare, rektor, läroboksförfattare, undervisningsråd och seniordansens Grand Old Lady. – Jag har fått leva ett rikt och härligt liv, säger Margareta Grigorkoff. I dag fyller hon 95.
En del av er känner henne väl, ni andra tänker att det är något ni borde minnas. Så är det.
Bland de tusentals seniordansare som njuter av att röra sig till musik i dag är det många som vet att Margareta Grigorkoff är entusiasten som importerade dansen till Finland från Tyskland i slutet av 70-talet. Sedan dess har intresset för seniordans – och varianten sittdans – rotat sig ordentligt i Finland.
Bland finlandssvenskarna finns också tusentals som träffat och umgåtts med engelskläraren eller rektorn Grigorkoff medan hon arbetade inom skolväsendet i Helsingfors. Här kommer ni som inte riktigt fått tag i tanken än nära sanningen. Otaliga gånger har ni plockat den där lilla turkosfärgade engelska grammatikboken ur skolväskan och nött in glosorna: sing, sang, sung – sjunga, sjöng, sjungit. På pärmen står författarnamnet Grigorkoff tillsammans med en rad andra. Det är också hon som med bokserien On the move var med om att föra in syskonen Phil och Tessa i lågstadiebarnens liv och lärde nybörjarna på engelska utropa "It isn’t fair!" när de var sura över orättvisor.
– On the move, ja vi var mycket på väg när vi skrev läroböckerna. Vi åkte runt, till USA för att få in den amerikanska engelskan, och till Storbritannien. Till och med till Kanarieöarna åkte vi. Där satt vi och skrev när andra lärare kom på semester under sportlovet och undrade om det här var arbete. Det var det. Vi fick mycket gjort – och sedan kritik för att det var så mycket sol i våra exempelmeningar, säger hon och skrattar.
Laitakaris sänka
Att börja studera engelska var ett naturligt val för den nybakade studenten Margareta eftersom språket användes i familjen, speciellt med farmor som var av engelsk härkomst. Studietiden inföll dock under en turbulent tid i Finlands historia och läsandet måste ta paus när uppdragen som sanitetslotta krävde det.
– Krigsperioden var tung, men jag var ju ung. Jag visste absolut ingenting om sjukhus heller. En gång skickades jag i väg för att hämta "Laitakaris sänka" utan att ha en aning om ifall det var något runt eller fyrkantigt jag skulle efter.
Sanitetslottan fick lappen med en anteckning om soldatens inflammationsvärden, levererade den och de ampra sjuksköterskorna verkade nöjda.
Margareta Grigorkoff har hela tiden nära till skrattet, men när hon talar om de bittraste minnena, om hur barndomens sommarparadis Laurola i Karelen gick förlorat och blev ryskt, tränger tårarna fram. Barndomens somrar i Karelen var långa och vilsamma. Familjen ordnade musikkvällar vid taffelpianot och föräldrarna sjöng.
– Jag var det enda barnet och älskade min familj. Det var lite besvärligt att aldrig ha några syskon att gnuggas emot, man kommer alltför mycket i fokus och jag blev ganska strängt uppfostrad, men jag visste alltid att det fanns kärlek.
Någon man och egna barn blev det aldrig.
– Det var svårt för oss unga på den tiden. Så fort man träffat en trevlig pojke stupade han. I stället har jag haft mina ljuvliga elever och en underbar guddotter i Tyskland, säger hon.
"Viktigt vara positiv"
Med kriget och Karelenerfarenheterna i gott minne är hon bekymrad över dagens politiska läge.
– Den som varit med om ett krig vill aldrig ha det mer. Under långa tider hade vi mycket vänsterstyre i Finland och det var många yngre som inte kunde förstå att vi äldre inte kunde gilla det sättet att förhålla sig. På något vis bävar jag för vad som kan komma nu, men samtidigt har vi byggt upp ett ganska förtroendefullt förhållande till Ryssland. Jag tror att Finland har varit och är viktigt som neutral buffertstat mot Nato, säger hon.
Några dagar före födelsedagen sitter hon med papperssaxen i högsta hugg. Åtta väninnor har meddelat att de vill träffas över lunch.
– Åtta glada flickor ... ingen är under åttio, ler hon och klipper ut en vers hon skrivit. Alla ska ha en egen kopia av texten där skribenten illmarigt rimmat sig fram till att det bara är fem år kvar tills hon kan kallas antik.
Det glittrar i blicken.
– Den sista mohikanen, säger hon och talar om hur viktigt det är att ha en positiv inställning.
Dansgruppen på seniorhemmet där Margareta bor har paus under sommaren, men i september är det dags igen. Ledaransvaret skulle hon gärna ge över till någon lite yngre.
– I december och januari var jag i så eländigt skick att jag trodde jag skulle dö, men plötsligt började det gå igen. Det är roligt med dansen fastän jag inte riktigt har orkat som förr. Jag tror att intressanta hobbyer kan hålla huvudet i skick.