Sicilien skriker efter EU-hjälp i flyktingstormen
5 000 båtflyktingar – levande och döda – under en enda helg. Nu skriker Siciliens kommuner och lägeransvariga på EU-hjälp och delat ansvar för båtflyktingarna som riskerar livet för att ta sig till Europa.
Normalt är hamnpiren i Pozzallo långt nere på Siciliens sydkust så här års ett paradis med intilliggande sandstränder och semestrande sicilianare. Men nu har paradisscenerna krossats.
Över hela området ligger en stark liklukt och de flesta i hamnen bär munskydd. Det gör såväl den katolske prästen som den islamiske imamen. Och tillsammans ber de för de döda, utan att ännu veta hur många de är.
Den 20 meter långa blåmålade fiskebåten rymde orimliga 600 personer. Passagen till lastutrymmet är minimal. Det rör sig om en fiskebåt som skall förvara is och dagens fångst. Nu rymmer den, skall det visa sig, 45 döda män. Tredje klassens passagerare från södra Afrika som betalat minst och fått en dödens expressbiljett till Europa.
Arbetet för brandkårens specialstyrka är svårt. Skutan är gediget byggd och däcksvirket är stenhårt. Pang, säger det när ett elektriskt sågblad går av. Till sist lyckas mannarna såga upp en större lucka.
Det är då som den söta liklukten väller in som en osynlig dimma över kajen. Det är som att öppna en konservburk med människor, som varit döda i ett stängt lastrum i 48 timmar.
– Huvudproblemet för mina mannar var att hitta en plats där de kunde sätta ner foten och börja jobba, säger brandkårschefen Emanuele Carano till HBL.
Människosmugglarna i Libyen har lastat dessa passagerare som om de vore sardiner, nästan på varandra. Alla döda är utan skor. De har dött av syrebrist och kolmonoxidförgiftning.
Pozzallos polischef Antonino Ciavola är skakad och säger att vad han sett nere i lastrummet för tankarna till ett koncentrationsläger. Borgmästaren Luigi Amatuna talar om en nödsituation som blivit en daglig rutin. Hans stad med 20 000 invånare har bara i år tagit emot 13 000 flyktingar.
– Det finns ingen plats längre, varken för de levande eller de döda. Civilförsvaret lyckades få fram ett provisoriskt kylrum där vi kan stapla 30 kistor på höjden som tältsängar, säger borgmästaren som i denna stund är ovetande om att denna siffra är otillräcklig.
Matchen mot döden
En timme senare denna tisdagskväll kommer den italienska marinens fregatt Grecale med de överlevande som är över 500 personer. De har under tiden genomgått läkarkontroll. Ryktet om att det skulle ha funnits ebolavirus ombord var falskt. Det rörde sig i stället om vattkoppor.
Trötta men leende går de flesta ledigt nedför landgången. Men en man med svåra skador skriker av smärta för varje steg han måste ta för att komma ner till kajen där bår och ambulans väntar.
Flyktingarna försvinner snabbt i stora bussar. De flesta vinkar och flera gör v-tecken som om de just vunnit en fotbollsmatch. Matchen mot döden och segern att vara vid liv.
Dagen därpå återser vi dem i hamnens minimala ankomstläger som funnits här sedan 2006 och för vilket den italienska staten är ansvarigt. Lägret är litet och inhyst i tullens gamla lokaler. Här finns 180 sängplatser som nu utökats med 200 madrasser. Det är så fullt att det är svårt att gå omkring här inne.
En del män köar för att hämta ut kläder. En annan kö går till polisrummet, där flyktingarnas fingeravtryck scannas in. Någon äter kyckling trots att ramadan pågår, medan någon annan kommer från duschen insvept i en handduk. Många sover.
Inlåsta bankade förgäves
Ghananerna Bismark Larry, 26, och Latif Abdull, 22, känner varandra från Libyen, där de jobbade i tre år som målare. De gjorde den farliga resan tillsammans. Den startade i lördags kväll från hamnen Zuwara i västra Libyen, berättar de.
– Båten hade på tok för många passagerare. Vi var på däck, där det fanns en stor grupp syrier. Vatten och mat tog snart slut. Vi visste att det fanns 200 personer i lastrummet. De började banka och ville ut. 150 personer släpptes upp, men sedan sa syrierna stopp och förseglade luckan. Det fanns en stor risk att båten skulle välta.
– Jag hörde mina landsmän från Ghana skrika på hjälp där nere, men det fanns inget att göra, säger Bismark och hans ansikte blir plötsligt helt uttryckslöst.
I detta läger finns inga syrier. De har forslats vidare till ett annat läger intill flygplatsen i Comiso, får vi veta. Vi träffar inte heller några syrier i det stora asyllägret i Mineo placerat på Siciliens inland som HBL besöker en annan dag.
– Syrierna hamnar mycket sällan här. De är organiserade och har kontakter. De kommer som hela jättelika familjer och reser omedelbart vidare, säger dokumentärfilmaren Rosario Lizzio som jobbar i Mineo-lägret och guidar oss runt.
Han tillägger att syrierna sällan stoppas av polisen och han vet inte om de lämnar sina fingeravtryck eller inte.
– Men vad gör en polis som ser en hel familj på tio personer fly sin väg framför ögonen på honom? Om han skall stoppa dem måste han ha någonstans att placera dem. Eftersom det inte finns någon plats låter han dem åka sin väg. På så vis är problemet löst för dem och för Italien, säger Lizzio.
Europas största asylläger
Mineo är det största asyllägret i Europa. På en stor slätt med radhus – anläggningen var en tidigare Nato-bas – bor 4 000 människor som väntar på asylbesked. En väntan och en ovisshet som i regel varar upp till ett år och ibland betydligt längre.
Under den tiden hinner lägrets invånare organisera sig. Här finns mataffärer, butiker som säljer hygienvaror, telefonkort och cigaretter. Utöver detta finns cykelverkstad, frisör och hus som erbjuder datorer och internet. Ingenting av detta sköts av den italienska staten, utan helt av de asylsökande själva.
I samband med revolter, då personer gått bärsärkagång har Mineo beskrivits som helvetet på jorden.
Det är inte sant. Det är ett illegalt ingenmansland präglat av ovisshet. Jag frågar hur alla dessa varor kommer in i ett läger som patrulleras av hundratals poliser, många beväpnade med kulsprutor. Svaret blir endast ett leende och en axelryckning.
– Många var försäljare även i sina hemländer. Det är viktigt att folk har något att göra. Lägret förblir lugnast så, säger ansvarige chefen Sebastiano Maccarrone.
Italien klarar det inte
Huvudproblemet är ett annat. EU och hela Italien måste ta ett gemensamt ansvar för att hantera denna flyktingström. Mineo har inte en sängplats ledig, betonar Maccarrone.
– Italien försöker nu fördela flyktingströmmen så att även hamnar i norr som Neapel, Salerno och kanske även Genua skall kunna ta emot båtar. EU väljer att blicka bort. Det finns andra EU-hamnar i Medelhavet: Nice, Marseille, Barcelona och Malta. De måste absolut dela denna börda med oss. Själva klarar vi inte av detta.