Fem stora och så många små
Trots att flera politiker är nöjda över löften om svensk service i vårdreformen, bubblar en ilsken debatt i det tysta.
Den kommer att bli ett slagkraftigt uttryck, Kårkullaparagrafen, som Ulla-Maj Wideroos i onsdags kallade en av delarna i det kommande lagförslaget om vården i Finland. Vi har inte sett denna paragraf 16 än, men fått höra att den ger statsrådet en möjlighet att i undantagsfall, genom förordning, koncentrera en viss sorts verksamhet till vissa serviceproducenter. Det handlar bland annat om Kårkulla, samkommunen som 33 svensk- och tvåspråkiga kommuner från Pyttis i öster till Karleby i norr upprätthåller. Svensk service kan alltså tryggas för funktionshindrade med utvecklingsstörning.
Det här borde vara bra. Ändå muttras det i korridorerna.
Kårkulla erbjuder i dag service för cirka 1 700 svenskspråkiga personer med funktionshinder (plus missbrukarvård och arbetsverksamhet). Är det alltså så många finlandssvenskar och tvåspråkiga som lider av ett funktionshinder? Nej. Inte om världshälsoorganisationen WHO har räknat ens lite rätt. Då talar vi kanske om 40 000 personer.
Egentligen handlar det om definitioner och diagnoser. När man svänger sig med tal som 40 000 talar man inte enbart om personer med utvecklingsstörning. Då räknar man in också andra som behöver extra stöd för att klara sin vardag – på svenska. Då räknar man med alla typer och grader av funktionsnedsättningar: personer med nedsatt hörsel, synskador, strokeskador, minnessjukdomar, CP-skador och andra neurologiska problem. Det gemensamma är hur som helst att de här personerna behöver hjälp och stöd för att kunna leva så att vardagen känns meningsfull. Eller ens hanterbar.
Som Kårkulla fungerar i dag är servicen uppbyggd för en snävare klientgrupp. De övriga får försöka hitta fram till någon annan som vill ta sig an deras problem på svenska.
När man ser ur det här perspektivet vaknar misstanken om att Kårkullaparagrafen kanske inte enbart kan bli inkluderande, utan exkluderande. Vad händer med dem som, ursäkta uttrycket, har fel sorts funktionsnedsättning? Om de inte kan få det stöd de behöver via Kårkulla, var ska de få det? Hur många undantag är man beredd att skriva förordningar om? Specialarrangemang brukar bli dyra och en av ledstjärnorna i reformen är att den ska vara ekonomiskt förnuftig.
Kulissbubblet då? Ja, det handlar om ifall Kårkulla kommer att öppna för nya grupper av funktionshindrade eller inte. Eller kommer de fem vårdområdenas språknämnder verkligen att se till att de här personerna får sin hjälp någon annanstans?
Utanför mötesrummen finns en parallellvärld. Där finns tredje sektorn med sina mer eller mindre synliga insatser för dem som inte fått hjälp någon annanstans. Där finns den psykosociala föreningen
Sympati, handikapporganisationerna och patientorganisationerna. Där har också små privata aktörer – som inte längre klarar sig i en värld där tjänster upphandlas och konkurrensutsätts – funnits. De försvinner inte alltid från marknaden för att de skulle göra ett dåligt jobb, men när upphandlingarna tvingar dem på knä försvagas nätet av tjänster just för små utsatta grupper. Den här parallellvärlden har krympt på sistone.
De allra mest utsatta finländarna försvinner ändå ingenstans. De finns.
I onsdags sade Grönas Outi Alanko-Kahiluoto, som suttit med i den parlamentariska reformarbetsgruppen, att man inte ska glömma SGEI-modellen. Services of General Economic Interest (tjänster av allmänt ekonomiskt intresse) innebär att myndigheter kan ålägga privata aktörer att producera allmännyttiga tjänster som anses så samhälleligt viktiga att de bör tryggas under alla förhållanden. Oftast är läget det att tjänsten som en viktig specialgrupp behöver inte alls finns att få på marknaden. I Helsingfors har man till exempel valt att ordna tak över huvudet för bostadslösa på det sättet.
Ja, grundförutsättningarna finns, men det ska ändå både välvilja och samarbetsförmåga till för att den här reformen inte ska tappa sina svagaste på vägen.