Barnlösa drabbas av brist på äggceller
Både inhemska gåvospermier och donerade äggceller är bristvara på de finska fertilitetsklinikerna. Spermier importeras från Danmark och USA, men äggceller är för känsliga. Tvåbarnsmamman Terhi Tanninen har donerat två gånger.
Sommaren står i full blom när Terhi Tanninen, 32, plockar fram anteckningarna från vårvinterns hormonbehandling. Varje dag vid samma klockslag plockade hon upp sprutan – lite som en adrenalinpenna – för att sticka in en dos hormoner i fettlagret under magskinnet. Doserna skulle sätta fart på hennes äggcellsproduktion.
Tanninen är en av de kvinnor som valt att donera äggceller till kvinnor som behöver dem för att kunna bli gravida. Varje år fattar några hundra kvinnor samma beslut. För Tanninens del var den senaste donationen den sista eller nästsista. Högst tre gånger rekommenderas en och samma kvinna att donera och enligt lagen får samma kvinnas eller mans könsceller användas till högst fem graviditeter.
Mottagarna är kvinnor som av någon anledning inte producerar livsdugliga äggceller själva eller kanske bär anlag till en svår ärftlig sjukdom.
Den senaste statistiken hos Institutet för hälsa och välfärd (THL) och på Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) är från 2012. Det året utförde 12 av de 15 privata fertilitetsklinikerna i Finland assisterad befruktning med donerade äggceller. För tillfället uppger alla kliniker utom en att de har brist på donatorer.
Tanninen, som är sjukskötare till utbildningen, har två egna barn.
– De har gett mig så stor glädje i livet att jag gärna ger en annan kvinna eller ett par samma möjlighet, säger hon.
Biologiskt band
För att få donera äggceller måste donatorn starta med ett besök hos psykologen och genomgå både gynekologisk undersökning och hälsogranskning. Kroppen ska vara frisk, ärftliga sjukdomar i släkten uteslutna, äggcellsproduktionen normal och kvinnan på det klara med sin roll.
– Mitt band till de barn som eventuellt blir till är rent biologiskt. Jag har bara donerat celler, säger Tanninen lugnt.
Donatorn behöver ha en nykter syn på processen bland annat för att lagen sedan 2007 ge det blivande barnet rätt att som myndig leta upp sin biologiska mor.
Ja, Tanninen är beredd på att en vuxen person med hennes drag en dag kan stå utanför dörren och trycka på ringklockan. Det förutsätter förstås att barnet fått veta om hur det blivit till.
– Det är ändå de föräldrar man växer upp med, ens sociala föräldrar, som är de viktiga, säger Tanninen, som skrivit under ett dokument där hon bland annat kryssat i alla tre rutorna som bestämmer vilka som kan få hennes äggceller: heteropar, kvinnopar och kvinnor som skaffar barn utan partner.
– Det är inte min sak att begränsa en annans rätt till barn, det skulle kännas fel, kommenterar hon kort.
Rätten till information fungerar åt båda hållen. Tanninen kan aldrig få reda på personuppgifterna till de barn som blivit till med hjälp av hennes celler, men hon har rätt att veta ifall donationen ledde till en graviditet och om det föddes ett barn eller flera. Mottagarföräldrarna kan få reda på donatorns längd, hårfärg och färgen på ögonen, men inget om identiteten eller personligheten. Den informationen har enbart det blivande barnet möjlighet att ta reda på som vuxet.
Kort ingrepp
Äggcellsdonatorn besöker fertilitetskliniken ett halvdussin gånger under processen. Äggstockarnas funktion ska kontrolleras, donatorns celler ska undersökas för eventuella kromosomavvikelser och infektionssjukdomar uteslutas. Äggcells- produktionen följs med eftersom hormonbehandlingen ska stimulera äggcellsproduktionen, men inte öka den okontrollerat så att den leder till ovariellt hyperstimulationssyndrom, en farlig vätskeobalans i kroppen.
– Hormonsprutorna tar man i tio dagar till två veckor och då är det bra om resultatet är cirka 15 mogna äggceller. Är de många fler måste vi överväga att avbryta behandlingen. Ingen ska utsättas för risker, säger Merja Tuomi-Nikula, specialist på obstetrik och gynekologi på fertilitetskliniken Felicitas i Helsingfors, en av de kliniker som känner av donatorbristen.
Tanninen kände inte av några biverkningar av hormonsprutorna under den första omgången fastän hon hade varnats för att magen kan svälla upp och vara öm.
Dagen när äggblåsorna med mogna äggceller skulle tas tillvara var hon sjukledig.
– Jag började med att ge mig själv en injektion som startar ägglossningen. På kliniken tog det tio minuter att suga ut äggblåsorna. Efteråt var jag lite öm i magen i några dagar, men ingreppet gjorde inte ont.
Alla klinikbesök, undersökningar och hormoner är gratis och ersättningen för besväret går på några hundralappar och reseersättning. I mottagarens ände är summorna annorlunda. Det är mottagaren som betalar alla utgifter för psykologbesök, undersökningar och ingrepp och räkningen landar minst någonstans kring 6 000 euro för en behandling.
Fertilitetsturism
Donatorn ska ha fyllt 18 och helst vara under 36 år, men lagen begränsar inte mottagarens ålder. På fertilitetsklinikerna funderar man ändå hela tiden på gränsdragningar.
– Vi kräver minst 23 års ålder av donatorn och rekommenderar inte assisterad befruktning när kvinnan fyllt 45. Det handlar både om barnets och moderns hälsa. Graviditet i hög ålder är alltid en hälsorisk. Det kan också vara problematiskt om åldersskillnaden mellan barn och föräldrar blir mycket stor, säger Tuomi-Nikula.
Men slanten har en annan sida.
Om åldersgränserna upplevs för strikta och köerna till behandling växer, uppstår fertilitetsturism.
– Vi kan inte hindra kvinnor från att åka utomlands, till exempel till den stora kliniken i Spanien, för att bli gravida, men de utländska klinikerna kan inte erbjuda den psykologkontakt alla borde få ha under processen, säger hon.
Tuomi-Nikula efterlyser en enhetlig lagstiftning för assisterad befruktning inom EU, men saken är besvärlig för att till exempel Italien helt förbjuder befruktning med donerade äggceller.
– I Norden är den etiska synen liberal och rätt likadan i alla länder. Kostnaderna för mottagaren är också rätt moderata här jämfört med till exempel Storbritannien.