Finland halkar efter Norden
Finland har halkat efter de övriga nordiska länderna efter finanskrisen. Återhämtningen kom av sig 2012 och nu är goda råd dyra.
Reykjavik
Men hela den nordiska välfärdsmodellen måste styras på nya spår för att klara av framtidens utmaningar. Det anser en grupp nordiska ekonomiska experter som tittat närmare på välfärden.
I dag presenterade Vesa Vihriälä, chef för näringslivets forskningsinstitut Etla, rapporten The Nordic Model – challenged but capable of reform på en konferens i Reykjavik. Den har gjorts på de nordiska arbetsgivarnas begäran och blev snabbt döpt till ”telefonkatalogen”. På 363 sidor lägger författarna fram konkreta och innovativa lösningar på välfärdspolitikens problem. Texten kommer att väcka stor debatt under de närmaste månaderna.
En slutsats är att vi i Norden tycks tro att välfärdsmodellen, som är ett slags riskhanteringssystem med olika variationer, är unik. Dessutom, menar ekonomerna, tror vi att modellen har skyddat de nordiska länderna från externa chocker. Ingetdera är sant. Delvis har förespråkarna rätt. Hög levnadsstandard i kombination med små inkomstskillnader och en liten andel fattiga har de nordiska länderna gemensamt. Samtidigt har många andra länder infört liknande socialskydd. Dessutom drabbades Norden hårdare än många andra när finanskrisen slog till med full kraft hösten 2008.
Välfärdsmodellen är alltså delvis något av en myt.
Norge klarade sig bäst
Norge klarade sig bäst av naturliga skäl – olja är aldrig fel. Island, däremot, var nere för räkning men har nu återhämtat sig och är tillbaka på nivån före krisen. Finland drabbades hårt med ett fall på 8,5 procent i ekonomin och har fortfarande inte återhämtat sig. Vi har nu hamnat på efterkälken i den nordiska ekonomiska utvecklingen. Island kunde ta till devalveringar för att tillfälligt stärka konkurrenskraften, medan den vägen var stängd för euro-Finland. Rapportens författare tror ändå inte att Finland strukturella problem kunde lösas med valutapolitik eftersom de handlar om ICT-sektorns krasch och skogsindustrins långvariga utförsbacke.
Finland har Nordens högsta arbetslöshet, men paradoxalt nog spår ekonomerna att Finland samtidigt snart drabbas av den största bristen på arbetskraft i Norden.
Lösningarna som föreslås låter inte helt obekanta. De nordiska regeringarna borde se till att ungdomarna i ett tidigt skede får den kompetens som gör att de klarar sig i arbetslivet. Pensionsåldrarna bör höjas och risken minimeras att folk lämnar arbetslivet för tidigt.
Mer flexibilitet på arbetsmarknaden är nödvändigt för att öka sysselsättningsgraden, vilket innebär rörligare löner och högre beredskap att byta karriär. Det här är förstås en politisk mina som riskerar att explodera så snart någon ens gör ett försök att rucka på fackföreningarnas makt.
Regeringarna borde även satsa på innovation och strukturella förändringar som stöder all ekonomisk verksamhet i stället för att försöka ”plocka vinnarna” eller stödja det ”nya Nokia”. Skattesystemen måste bli effektivare och uppmuntra till ökat utbud av arbete, en rörligare arbetskraft, företagande och risktagning. Produktionen av offentliga tjänster måste ses över och marknadsmässiga lösningar introduceras. Här menar författarna att utmaningarna i Finland och Island är större än i övriga Norden.
Enkelt sammanfattat, säger Vihriälä, finns det större efterfrågan på offentliga tjänster i Norden, men mindre potential att finansiera dem med skatter. Han anser att åtminstone Finland, säkert även Sverige, borde höja skatterna på fastigheter för att bredda skattebasen.
Reformerna leder oundvikligen till ökade inkomstskillnader, men det är priset för anpassningen till en ny värld som Norden måste betala, menar rapportens författare. De avslutar sitt arbete med en positiv slutknorr: de nordiska länderna har också tidigare visat hur de kunnat anpassa välfärdspolitiken till förändringarna och det finns ingen orsak till att de inte kan göra det igen.