Fräckt språk väcker hetsig debatt
Är detta frispråkig politik eller rasistisk panikspridning? De brittiska högerpopulisterna Ukips förväntade valseger bygger på en upprörande kampanj.
När Storbritannien röstar i EU-valet i dag avslutas en kontroversiell valkampanj. Självständighetspartiet Ukip har vädjat till väljarna med ett bildspråk som inte skulle anses rumsrent i Finland.
– Jag känner igen frågeställningen från både Sannfinländarnas och Sverigedemokraternas kampanjer, men de här affischerna är häftigt tillspetsade. De saknar information. Som reklam går de rakt på känslorna, och därför blir kampanjen väldigt svår att diskutera i saktermer, säger Anu Koivunen, professor vid Stockholms universitets institution för mediestudier.
Att Ukip likt andra europeiska populistpartier ogenerat lägger många samhällsproblem på EU:s och invandringens konto överraskar inte. Det är själva uttryckssättet som har väckt en debattstorm i Storbritannien.
– Affischerna är som tagna ur en klassisk propagandahandbok, säger Koivunen.
Hon avser i synnerhet fingret som pekar på tittaren. Motsvarande bildspråk användes under världskrigen. Och rulltrappan som automatiskt ska slussa in invandrare över Dovers klippor – ett symboliskt nationallandskap – för hennes tankar till en bekant populistdebatt.
– Sverigedemokraterna säger hela tiden att vi inte kan hjälpa alla, Sannfinländarna diskuterar hur många som ska få komma till Finland.
Enligt Koivunen är Ukips kampanj inte riktad mot rörliga väljare. Syftet är att mobilisera dem som är missnöjda i största allmänhet.
– Därför vädjar den till svartvita känslor, ryggmärgsreflexer och magkänslor. Är du missnöjd med något ska du lägga skulden på en EU-elit och rösta mot den.
Frispråkigt eller fränt
Katri Vallaste som har disputerat i EU-kritik vid Helsingfors universitet säger att den politiska debatten i Storbritannien sällan är lika politiskt korrekt som hos oss.
– Men inte heller med brittiska mått är Ukips kampanj särskilt frän. Å andra sidan är deras avsikt att framstå som frispråkiga, vilket utomstående kan uppfatta som fränt, säger hon.
Precis när valplakaten hade placerats ut i gatubilden för en månad sedan startade några andra partier med Labour i spetsen en gemensam antikampanj mot ”rasistisk panikspridning”.
– Ukip driver en ’eurasism’ som utnyttjar samma språk och taktik som öppet rasistiska partier, men i stället för att skjuta på afrikanska och asiatiska invandrare siktar de på migranter inom EU, sade antikampanjledaren Barbara Roche, tidigare migrationsminister i Labour, efter kampanjstarten.
Efter det har Ukip passerat Labour i opinionsmätningarna.
Var det klokt av Labour att stämpla Ukip som rasistiskt, Katri Vallaste?
– Tja, är det rasism att vara rädd för att förlora sitt jobb till en utlänning? Nationell trångsynthet och rasism passar inte i Labours självbild men till deras förtret är ”den förtryckta arbetarklassen” inte nödvändigtvis så tolerant som de skulle önska, utan rätt konservativ till attityderna. Samhällets missgynnade är inte automatiskt solidariska sinsemellan.
Var antikampanjen ett politiskt självmål från Labours sida, Anu Koivunen?
– Medielandskapet är sådant att man ska vara för eller emot. Ukips uppsving gör, precis som Sannfinländarnas, att de är nyheten som övriga partier måste bemöta, det går inte att undvika. Populisterna styr offentligheten. De andra kan inte bestämma agendan, men medielogiken tvingar dem att reagera på den. Frågan är om de gör det bra.
Koivunen anser att den snuttifierade och polariserade medieverkligheten inte ger sakliga diskussioner rejäla chanser.
– När populisterna säger att din höga elräkning är EU:s fel blir det för komplicerat att förklara hur det ligger till. Enkla budskap klipper av debatten. Det är svårt att diskutera på populisternas villkor när man inte tillåts nyansera.
Övertramp och motreaktioner
Ukip-ledaren Nigel Farage har ständigt tvingats parera rasistiska beskyllningar, men inte heller Ukips motståndare får bästa stilpoäng. Flera av valplakaten är nedklottrade och i sociala medier vimlar det av fejkade kampanjbilder och sloganer som får Ukip att framstå som perverst främlingsfientligt.
– Ju mer tillspetsad en känsloinriktad kampanj är desto kraftigare motreaktion väcker den, säger Anu Koivunen.
I de sista opinionsmätningarna före dagens val ligger Ukip strax över 30, Labour snäppet under 30 och Tories på drygt 20 procent. Klart är att både Ukip och Sannfinländarna hör till valsegrarna och att båda har flirtat med rasismen, även om partiledarna tagit avstånd.
Katri Vallaste, är det ett tecken på att väljarna accepterar kritisk hållning till invandring så länge man bedyrar att man inte är rasist?
– De EU-kritiska partiernas utmaning är att folk är benägna att lägga dem i samma fack fastän det anses självklart att alla EU-positiva inte tänker lika i alla frågor. Invandringskritiken riktas inte alltid mot invandrarna utan mot beslutsfattarnas politik.
Vallaste ser både likheter och skillnader mellan Ukip och Sannfinländarna.
– Båda delar folks åsikter, få förhåller sig likgiltigt till dem. En skillnad är att Finland sedan tidigare saknat ett stort EU-kritiskt parti som motsvarar de brittiska konservativa, en annan att britterna anser att det står mer på spel i valet än vad finländarna anser.
Männen bakom kampanjen
• Affärsmannen Paul Sykes är Ukip-kampanjens största enskilda finansiär och bidrar med 1,5 miljoner pund. Den tidigare Thatcheranhängaren har sagt att alla andra partier är fångar hos Europeiska människorättsdomstolen som hindrar britterna från att deportera utländska brottslingar och terrorister.
• Demetri Marchessini, pensionerad grekisk affärsman, var Ukips sjätte största bidragsgivare 2013. Han har sagt att våldtäkt inom äktenskapet inte existerar eftersom kvinnan redan har accepterat. Han har också sagt att lagen borde tvinga kvinnor att bära kjol för att upphetsa män, att det inte finns kärlek i homosexuella relationer och att slavarna levde bättre i USA än de skulle ha levt i Afrika.
• Ukip tar avstånd från Marchessinis uttalanden men accepterar hans bidrag.