Nu får mellanskarven hembygdsrätt
Många vill utrota den så kallade mellanskarven för att den sägs vara en främmande art som införts från Kina. Ny forskning visar att antagandet knappast stämmer.
I åratal har det sagts att storskarvens Östersjöpopulation härstammar från kinesiska fåglar. Även den vetenskapliga litteraturen nämner att holländare ska ha infört kinesiska skarvar i Europa och använt dem som levande fiskeredskap på 1500-talet.
Om det stämmer kan man hävda att storskarvens (Phalacrocorax carbo) Östersjövariant (P.c. sinensis) ska betraktas som en främmande art likt minken och mårdhunden. Då kan man argumentera för att den hellre ska utrotas än skyddas.
Men nu skriver forskaren Marcus Beike i en uppsats i tidskriften Ornis Fennica att det saknas vetenskapliga belägg för Kinateorin, att hypotesen inte håller. Han finner stöd för att sinensis, eller mellanskarven som den populärt kallas, har häckat i det europeiska inlandet i över tusen år. Fågeln omtalas frekvent i både religiösa och sekulära dokument.
- Tämjda skarvar har utnyttjats som fiskeredskap i Östasien sedan 200-talet och i Europa sedan 1500-talet. Kineserna idkade skarvfiske för att försörja sig, européerna som tidsfördriv vid kungahusen, skriver Marcus Beike i artiklar i Ornis Fennica och Die Vogelwelt.
- John Wood är den förste av sju personer som Beike uppger att ha haft titeln Master of the Royal Cormorants vid det engelska hovet på 1600-talet. ”Skarvmästarens” uppgift var att tämja och träna upp fåglar från brittiska häckningskolonier.
- Hypotesen om holländska missionärer som införde skarven från Kina håller inte, enligt Beike. Han hävdar att Christer Olburs med flera har förvridit källuppgifter för att fabricera en införsel från Kina till Europa och därmed stämpla fågeln som en främmande art.
– Det visar att mellanskarven åtminstone tidvis var välkänd i de tyskspråkiga inlandsregionerna. Det väcker starka tvivel om hypotesen att sinensis har införts som en främmande art, skriver Beike.
Han konstaterar att mellanskarven försvann från stora områden i de nordvästliga delarna av utbredningsområdet på grund av kraftig förföljelse på 1800-talet. Efter skyddsåtgärder tidigt på 1900-talet började Östersjöbeståndet sakta repa sig i Danmark och Sverige. Miljögifterna höll populationen nere till slutet av 1970-talet, men med DDT-förbudet började den växa på nytt.
– Sedan 1990-talet och början av 2000-talet har populationen ökat till en aldrig tidigare känd nivå, skriver Beike.
Brittiskt aristokratnöje
Svensken Christer Olburs har hävdat att holländare införde sinensis till Europa, och att kinesiska skarvar tränades för aristokratiskt sportfiske på 1500-talet. Hypotesen har i den vetenskapliga litteraturen tagits både för en rimlig möjlighet och för ett faktum, noterar Beike, som avfärdar den.
En ofta använd källa bakom Kinahypotesen är en flamländsk falkenerare som ska ha presenterat tämjda skarvar för franska kungen i början av 1600-talet. Beike har spårat flamländaren och konstaterat att han jobbade vid det engelska hovet som brukade ge tränade skarvar som gåva till andra kungahus. Varje gång fåglarnas ursprung nämns ska de ha härstammat från kolonier i norra Storbritannien.
Ungfåglar plockades också ur kolonier i Nederländerna och exporterades till England där de tränades upp. Därmed, fastslår Beike, härstammar det europeiska skarvfisket från England och tidigt 1600-tal.
Tonåring beskrev skarven
Den brittiske diplomatsonen George Staunton såg kineserna utnyttja skarvar för fiske på en Kinaresa 1792–94. Han kom över ett exemplar som han beskrev för vetenskapen vid 16 års ålder år 1796. Staunton namngav fågeln Pelecanus sinensis.
Antropologen Johann Friedrich Blumenbach kopierade Stauntons bild och översatte hans beskrivning till tyska 1798. Blumenbach har ofta tillskrivits äran för den första beskrivningen av sinensis, men vissa menar att Staunton bör betecknas som auktor.
Den europeiska inlandsskarven beskrevs första gången som en egen art 1826 och fick då namnet Carbo subcormoranus. Det dröjde till 1923 innan britten Claud B. Ticehurst upptäckte att Stauntons kinesiska fågel från 1700-talet var anatomiskt identisk med den europeiska fågeln från 1800-talet. Därmed ska den heta Phalacrocorax carbo sinensis.
Många gamla omnämnanden
Mellanskarvens europeiska kulturhistoria sträcker sig ändå betydligt längre bakåt i tiden än aristokratfisket. Beike noterar omnämnanden i tysk litteratur redan från 800-talet. Walahfrid Strabo, abbot vid munkklostret på ön Reichenau i Bodensjön (som numera delas av Tyskland, Schweiz och Österrike) beskriver svarta fåglar som dyker efter fisk i sjön. "Han står för dem som återföds genom baptismen men ändå längtar efter den lägsta snikenhet", skriver Strabo om skarven kring år 840.
Kring år 1000 skriver rektor Notker Labeo vid klosterskolan i St. Gallen i en kommentar till psalmboken att pelikanen – en biblisk fågel han aldrig sett – inte smälter vad den slukar, "precis som naturvetarna säger om skarvarna här på våra sjöar". I ett 1300-talsdokument i Traugemundslied, skrivet i Strasbourg, heter det att skarven inte har någon mage. I 1400-talsskriften Vogelparlament där fåglarna ger kungen goda råd uppmanar skarven kungen att "mörda och råna" för att folket ska frukta hans makt, noterar Beike.
Den tyske teologen och naturforskaren Albertus Magnus (1206–80) rapporterar skarvens skadliga inverkan på klostrens fiskodlingar. År 1377 beordrar den romerske kejsaren Karl IV folket i Wroclaw (i dagens sydvästra Polen) att "döda och utplåna havskorparna ... där de lever och har sina bon", likaså med anledning av att de decimerar fiskbestånden. Detta är veterligen första gången mellanskarvens häckning nämns.
Beike fastslår att skarven inte har införts från Kina och att underarten sinensis påträffats i det europeiska inlandet åtminstone sedan 800-talet.
– Slutsatsen är att hypotesen om införsel inte kan stämma överens med tillgängliga historiska data; det finns inga bevis för att sinensis saknades i Europa på den tiden eller att den infördes i ett senare skede, skriver han.
Walahfrid Strabos dokument kan läsas här. Texten är på latin, men Strabo har lagt in vissa ord på fornhögtyska (markerade med "f" för frankiska). Ett sådant ord, alacra, förekommer på rad fyra i dokumentet. Ordet är enligt Beike ursprunget till svenskans ålkråka.