Politisk revolution byttes ut mot vardag
För 20 år sedan fick Sydafrika sin första demokratiskt valda regering efter tiotals år av rasåtskillnadspolitik, mycket tack vare politisk och samhällelig aktivism. Men 20 år av demokrati har fört med sig nya utmaningar för medborgaraktivisterna.
Maurice Smithers har sett hur aktivismen i Sydafrika har förändrats. För 20 år sedan kämpade han mot apartheidregimen i Afrikanska Nationalkongressen ANC:s led. När ANC fick makten skedde en stor förändring i civilsamhället. Målet att skrota apartheidregimen var uppnått och aktivisterna måste tänka om.
– Fokus ändrades totalt år 1994. Civilsamhället tvingades gå från att förstöra något till att bygga upp ett nytt samhälle, säger Smithers.
Han har valt aktivismen som en livsstil och han kommer väl ihåg hur och var det skedde. Under en vecka demonstrerade han och många andra unga studerande mot apartheidregimen vid universitetet Witwatersrand i Johannesburg. När polisen kom för att gripa de unga bestämde sig Smithers för att inte springa i väg.
Nu sitter han i sitt arbetsrum ett stenkast från universitetet. Efter att ha kämpat mot diskriminering och rasism jobbade han i många år för att återuppliva de förfallna stadsdelarna Yeoville och Bellevue i Johannesburg. Smithers senaste projekt är plattformen Awethu. Tanken är att föra samman olika nationella och lokala organisationer för att de ska få sin röst hörd.
– Vår största utmaning i dag är att regeringen inte lyssnar på oss, säger Smithers.
Om regeringen inte engagerar sig och för dialog upplever många medborgare att arbetet inte lönar sig.
– Jag har orkat i flera år nu men jag har sett många ge upp längs med vägen eftersom de märker att inget ändras trots att de försöker.
Utan gemensamt mål
Precis som Smithers säger Erik de Ridder att unga aktiva medborgare är arga på att de inte får sin röst hörd, speciellt i politiska organisationer. Därför lanserade han tillsammans med kollegan Sizwe Mpofu-Walsh den ungdomsledda, politiskt obundna organisationen InkuluFreeHeid för ungefär ett år sedan.
Namnet är en blandning av ordet frihet på fyra av Sydafrikas elva officiella språk, afrikaans, engelska, zulu och xhosa. Målet är att genom innovativa kampanjer få de ungas röster hörda och påverka både lokala och nationella politiska beslut.
– Vi tycker att aktivism i alla former ska vara integrerat, säger de Ridder.
Han säger att det finns ett ledarskapsvakuum. Unga vet inte vem de ska se upp till då korruptionen blir allt vanligare både inom politiken och inom affärslivet. Dessutom har ungdomar 20 år efter apartheid svårt att veta vad de kämpar för.
– Det saknas en klar mission för vår generation, vi saknar en gemensam berättelse som vi kan berätta. Vad står vi för, vad skapade vi och vad kämpade vi för? säger de Ridder som hoppas att InkuluFreeHeid kan bidra till att svara på frågorna.
Aktivisten löser problem
Genom trånga gränder och innergårdar når vi ett rektangulärt hus med giraffmönster på väggarna. Det står lite udda vid utkanten av den informella bosättningen i kåkstaden Alexandra. Andra årets psykologistuderande Candice Sehoma visar stolt upp resultatet av samhällsprojektet Building Blocks som hon satte i gång för ett år sedan.
– Som yngre skämdes jag för att vi inte hade ordentliga toaletter. Regeringen har sagt att de ska åtgärda de tillfälliga bajamajorna men inget händer. Jag blev så trött på det så jag bestämde mig för att göra något åt saken, berättar Sehoma som hittills har byggt fyra toaletter tillsammans med lokalinvånarna.
För Sehoma är aktivismen en motreaktion till regeringens brutna löften om ett bättre liv. Hon säger ändå att många sydafrikaner är paralyserade. De är för beroende av staten. Hon hör ofta diskussion och klagomål om bristen på rent vatten, otillräckliga toaletter och svårigheterna med att hitta ett jobb.
– Det räcker inte att debattera och skriva inlägg på sociala medier. Att vara aktivist betyder för mig att hitta lösningar på problemen du brinner för, säger Sehoma.
Bland Sydafrikas mest kända aktivister nämns ofta antiapartheid-hjältar som ärkebiskop Desmond Tutu, ANC:s förre generalsekreterare Walter Sisulu och president Nelson Mandela. Efter 1994 är det främst de som kämpat för kvinnofrågor, mänskliga rättigheter eller hiv-/aids-frågor som många ser upp till. Sehoma inspireras ändå av personer nära henne.
– I gymnasiet gick jag i en lördagsskola som koordinerades av en australisk kvinna. Hennes entusiasm smittade av sig. Jag tänkte att om en utlänning kommer hit för att hjälpa oss med sådant som regeringen inte klarar av att göra, varför kan vi inte göra det själva? säger Sehoma.