Landfrågan tvistefrö i Indonesien
För snart ett år sedan togs ett historiskt domslut i Indonesien som möjliggör överlåtelsen av mark från staten till ursprungsbefolkningen. Men implementeringen låter vänta på sig – hoppet riktas till den nya presidenten.
– Det här är en enorm sak. Det bekräftar ursprungsbefolkningens anfordran att ses som juridiska personer med rättigheter – det här är en bra början, säger indonesiska forskaren Noer Fauzi Rachman om domstolsbeslutet vid ett diskussionstillfälle vid Tankehörnan vid Helsingfors universitet.
Han har doktorerat i miljöförvaltning vid Berkeley universitet och är i Helsingfors för att diskutera hur rätten till mark i Indonesien ska fördelas, och vilken inverkan det kan ha på miljön. Stora landområden hör fortfarande till staten i Indonesien, som via sitt forstministerium under åren frikostigt fördelat ut koncessioner till företag – utan att rådfråga ursprungsbefolkningen som bor och livnär sig på naturen.
– Tanken om statsägda skogar är djupt rotad och härstammar från kolonialtiden, påpekar Fauzi Rachman.
Indonesien gick igenom en stor förändring 1998 när president Suhartos trettioåriga styre kom till sitt slut. I samma veva uppstod frågan om landrättigheter, en angelägenhet som inte existerade i den postkoloniala diktaturen i spåren efter flera hundra år av holländskt styre.
Positivt incitament
Ett år senare grundades organisationen Aman som jobbar för ursprungsbefolkningens rättigheter i den indonesiska arkipelagen. Det var de som förde ärendet om landrättigheter till landets nyinrättade konstitutionella domstol, och i maj i fjol avgjorde domstolen att de statliga landområdena kan omfördelas för att möta ursprungsbefolkningens strävanden.
Ingen vet hur stora arealer det är fråga om, det finns för tillfället inga officiella siffror även om det redan länge jobbats på att rita ut kartor över områdena.
Hittills har domstolsbeslutet ännu inte satts i rörelse och det finns inget nationellt instrument som kunde övervaka eller utföra överlåtelser.
– Vi står inför en stor utmaning. Hur ska vi lösa det här – landområdena är inte tomma, frågar sig Noer Fauzi Rachman.
Enligt honom hänger problemen inte enbart ihop med de företag som verkat i landområdena, utan även med de nationalparker som landet började instifta under 1990-talet – men som enligt rådande tankegång skulle avlägsnas på invånare. För många gjorde det att nationalparker fick en negativ konnotation, och den har också till en viss mån överförts på djurlivet.
– Många började tänka att de skyddar djuren, men inte oss – vi måste uppmärksamma att vi behandlar djurlivet, ekosystemet och ursprungsfolkens rättigheter likvärdigt.
Indonesien är det tredje största området med regnskog i världen, men skogsavverkningen är ett stort och pågående problem som främst beror på palmoljeodlingar, illegal skövling och gruvindustri. Landet är världens största producent av palmolja och mängden fortsätter att växa.
Gynnar alla på lång sikt
Fauzi Rachman ser en omfördelning av landrättigheterna som en möjlighet för miljön.
– De traditionella samhällena hör till miljöhjältarna, de kan garantera och skydda naturen med sin starka traditionella kunskap om hur man ska förvalta skogen.
Ett av kraven är att företagen måste diskutera med ursprungsbefolkningen, och där staten ofta tänker på ekonomiska faktorer kan de lokala invånarna värna om långtidseffekterna.
– Om samhället som kollektiv har en del av territoriet har de en bättre förhandlingsposition, och det kan fungera som en begränsande faktor för till exempel palmoljeplantage.
– Den senaste regeringen gjorde få ansträngningar för att implementera det här domstolsbeslutet, säger Noer Fauzi Rachman.
Förhoppningarna riktas mot landets nya parlament och den nya presidenten som väljs juli, och som också fungerar som regeringschef. Följande utmaning är hur det växande behovet av mat för dem som flyttar till städer kommer att påverka.
– Det här är en process som precis kommit i gång. Om den nästa regeringen är en bra en så kommer vi att se märkbar förändring. Om inte ... kommer det att fortsätta som nu.