Kommuner skyr storskalighet
Social- och hälsovårdsreformen lämnar många frågor öppna. Hur går det med centralsjukhusen och hälsostationerna, hur fördelas ansvaret och var blir den lilla människan? Men det finns också en viss lättnad över att det äntligen blev ett beslut.
Det är med blandade känslor man tar emot principbeslutet om social- och hälsovårdsreformen ute i kommunerna. Många säger att beslutet är bättre än tidigare förslag. I Sibbo, där man har en välfungerande integrerad social- och hälsovård, är social- och hälsovårdsdirektör Leena Kokko rädd för att patienterna får det sämre.
– Vi har två hälsostationer, i Nickby är det en social- och hälsovårdsstation. Jag tror att den ena försvinner. Vi sammanslog social- och hälsovården 1997 och har en livscykelorganisation där vi byggt service kring klienter. Jag tror inte att livscykelmodellen väljs i ett stort område. Om strävan är jämlik service från Hangö till Villmanstrand tror jag vissa får det bättre och vissa som Sibbo, får det sämre, säger Kokko. Men allt är öppet och det kan också bli riktigt bra bara man får veta hur de tänkt sig.
Stadsdirektör Mårten Johansson i Raseborg ser framför sig en turbulent övergångsperiod där man byter från det gamla systemet till det nya.
– Att få grepp om verksamheten och organisera den på lika grunder inklusive skapande av samma kriterier för vård och en gemensam vårdkultur med gemensamma it-system tar minst fem år, säger Johansson.
Besparingspotentialen finns i sjukhusstrukturen och i nätet av hälsovårdscentraler. Man måste organisera verksamheten så det blir färre enheter. Han ser framför sig en konkurrenskraftig privat sektor om det nya systemet blir långsamt, jobbigt och professionstungt och det råder brist på pengar.
I Grankulla är social- och hälsovårdsdirektör Mari Ahlström närmast lättad.
– Det har varit en tung beslutsfattig period som varat i tio år. Nu är det nästan en lättnad att det finns en lösning där vi kan börja jobba. Vi kan börja fundera på i vilken riktning man ska utveckla vården. En del förbättras och en del måste man omorganisera, säger hon. Ahlström utgår ifrån att hälsostationen i Grankulla bevaras. Den fungerar bra och ger service på båda inhemska språken.
Kommundirektör Rurik Ahlberg i Korsholm tycker spontant att det är uppenbart att landet behöver en rejäl omställning för att klara skuldträsket.
– Ur den synvinkeln är det här rätt förslag, säger han. Men det är svårt att tro att man från Åbo kan besluta om hur det ska se ut på landsbygden i Österbotten, säger Ahlberg. En viktig fråga är hur det går med Vasa och andra centralsjukhus. På centralsjukhusnivån är frågorna helt öppna. Ahlberg tror att kommunerna måste prissätta social- och hälsovården med prislistor för olika ingrepp och vad vårdformer kostar. De blir en beställar-utförarorganisation där kommunerna är utförare. För svenskan måste det finnas ett beslutsfattande organ, en nämnd.
– Vårt område blir ganska speciellt med jättestora finska områden. Om man har majoritetsbeslutsfattande drunknar det svenska där, säger Ahlberg.
I Esbo där man länge försökt värna om sin egen modell säger omsorgsdirektör Juha Metso att det är onödigt att gråta över det som varit. Han vill se framåt och utveckla vården till den bästa möjliga trots svagare ekonomi. I en stor organisation kan ekonomin ändå fungera åt fel håll så det blir dyrare.
– Den specialiserade sjukvården har ingen erfarenhet av att arrangera primärvård och i Esbo har vi exempel på goda vårdlösningar som vi gärna inför i den stora organisationen. Den stora utmaningen är att ekonomin försvagas och hur vi ordnar vården med mindre resurser, säger Metso.