Analys: På jakt efter kriget
Ryssland lyckades inta Krimhalvön utan att avlossa ett enda skott. Majoriteten av Krimborna mötte dem inte med jubel, med ser dem som en garant mot en regering i Kiev som man inte litar på. Följderna för Ukrainas del är fatala.
Det är en märklig känsla att leta efter ett krig trots att man borde befinna sig mitt i det. Längs slingrande vägar kör vi, genom leende kuperade landskap, grönskande kullar, böljande vinodlingar och alléer av blommande aprikosträd.
Inte en soldat. Bara en vägspärr där ryska flaggan vajade och en mc-kille i läderjacka kontrollerar vår bagagelucka.
Var är kriget?
Vi kör ner till en ukrainsk bas i Balaklava som ryssarna skall ha intagit. Det enda vi hittar är en stängd port och en ukrainsk gränsvakt som naturligtvis vägrar säga ett ord.
Vi kör till flygplatsen i Simferopol och försöker slå oss i slang med de maskerade, tungt beväpnade männen som patrullerar den. Soldaterna på flygplatsen håller precis på att fotografera sig med en pappa och hans lilla son när vi kommer dit. De har tagit av sig sina banditluvor och jag ser att de är unga killar med barnsliga ansikten. Stämningen är gemytlig. Så fort jag börjar prata med soldaterna kommer emellertid några unga civilklädda män rusande och stoppar det gryende samtalet.
På tv-stationen i Simferopol lyckas vi få en skymt av två soldater genom gallergrindarna. De reagerar inte på våra rop men några kameramän som sitter och röker flinar åt oss och ropar att allt bara är bra.
Ständigt cirkulerar rykten om att ryska soldater, miliärteknik och konvojer har blivit iakttagna än här, än där. Över hela Krimhalvön kör västerländska journalister omkring som skottspolar för att få åtminstone en skymt av dessa soldater och sedan kunna rapportera hem att de har sett dem. Absurditeten i det hela kan inte beskrivas. Den måste ses.
Borta i Moskva sitter Vladimir Putin och ler i mjugg. Den ryska armén har intagit hela Krimhalvön utan att avlossa ett enda skott. Soldaterna behöver egentligen inte göra så mycket, det synliga jobbet görs av lokal milis. Västledarna skummar av ilska, Ryssland hotas av bojkotter av olika slag, men Putin sitter i orubbat bo. Han har kränkt ett grannlands suveränitet väl medveten om att följderna för Ryssland ur hans synvinkel är försumbara. Några bojkottade G8-möten och arga telefonsamtal av Obama kan han leva med, och vad pr beträffar bryr han sig inte det minsta.
För sex år sedan invaderade Ryssland Georgien. Det hindrade inte landet från att ordna OS i Sotji och G20-mötet i S:t Petersburg. Putin vet att det internationella samfundets minne är kort.
Så länge Ukraina, Georgien och flera övriga före detta sovjetländer är viktigare för Ryssland än de är för väst så kommer Ryssland att kunna fortsätta agera på det här sättet.
Slutsats nummer ett för Kievs och Tbilisis del: om man har olösta minoritetsproblem på sitt område ska man ta i dem på en gång. Det gör man effektivast genom att göra minoriteterna lojala med sitt eget land.
Den nya Kievregeringen annullerade i stället språklagen som gav utvidgade regionala rättigheter till minoritetsspråk. Ett mer lysande exempel på kortsiktig dumhet kan man knappast tänka sig.
Saakasjviliregimen förde en uttalat aggressiv politik gentemot både Sydossetien och Abchazien. Bland annat avfärdade Saakasjvili ett nästan färdigt avtal om autonomi med Abchazien som Irakli Alasania hade förhandlat fram. Han ville hellre se den georgiska flaggan vaja i Tschinvali.
Kreml har under de senaste åren excellerat i att stöda utbrytarrepubliker för att dra mattan undan centralmakten i de forna Sovjetländerna. Transnistrien, Abchazien, Sydossetien och nu Krimhalvön är exempel på detta. Det är en infernalisk metod som tyvärr har visat sig mycket effektiv. Främst tack vare att alla dessa regeringar i Tbilisi, Kiev och Chisinau helt enkelt vägrar lära sig. De är Putins bästa medhjälpare.