Liberalerna har dubbelt motstånd i EU-valet
Liberalerna hotas från både höger och vänster i EU-valet. Frågan är vem Centerns och SFP:s grupp ser som sin huvudmotståndare.
– ALDE:s målsättning är att återvända till parlamentet med minst lika många platser som vi har i dag, säger gruppens ena toppkandidat Olli Rehn.
Uttalandet är ganska anspråkslöst med tanke på att partierna ofta berättar hur många nya platser de vill få. Rehn vet att det krävs mycket arbete om hans liberala parti ALDE vill behålla sin plats som det tredje största i parlamentet.
Tillsammans med den gröna gruppen tros liberalerna bli valets förlorare.
Av EU-parlamentets grupper är ALDE den mest positiva till djupare integration och förespråkar bland annat EU:s striktare styrning av medlemsländernas ekonomiska politik. De vill att EU ska fortsätta utvidgas och bli en stark internationell aktör i sin egen rätt.
– Liberalerna har en kämpig situation därför att de har ett potentiellt ökande motstånd på två håll, säger Linda Berg, föreståndare för Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet.
Olli Rehn och hans kolleger har hanterat eurokrisen med liberala glasögon på och med en stark betoning på åtstramning. Partierna på vänsterkanten är kritiska mot det och vill lyfta fram sociala frågor och åtstramningspolitikens påverkan på de fattiga i Europa. Från den andra sidan vill populistiska och högerextrema partier ifrågasätta hela EU och euron.
Stabila kärnväljare
Enligt Linda Berg är det ännu för tidigt att säga vilken fråga, den sociala eller den eurokritiska, som blir styrande i valkampanjen. Liberalernas strategi anpassas förmodligen efter vem de ser som sin huvudmotståndare.
En debatt om vilket slags EU vi vill ha kan också gynna liberalerna om de uppfattas som det tydligt EU-positiva alternativet.
– De liberala partierna måste vara extremt tydliga med vad de vill och varför. De får lägga ner mer kraft på detta än de gjort vid tidigare val, säger Berg.
Hon säger också att liberalernas kärnväljare har ganska stabila åsikter. De är trogna och brukar dyka upp på valdagen. Därför kan ett lågt allmänt valdeltagande gynna liberalerna, medan ett högt valdeltagande gynnar vänstern och populisterna.
Problem i Tyskland
Liberalernas nuvarande grupp har ledamöter från 21 länder med betoning på Västeuropa. Gruppens två största nationella partier har det svårt.
Det tyska liberala partiet FDP, som tidigare suttit i regeringen med Angela Merkels kristdemokrater, förlorade helt sin representation i förbundsdagen i höstas. De brittiska liberaldemokraterna tyngs av regeringsansvaret och den EU-kritiska vågen i Storbritannien.
Av de stora EU-länderna har Polen inte en enda representant i ALDE, och endast två spanska ledamöter hör till partiet.
I Finland väntas Centern göra ett bra val medan Svenska folkpartiet får kämpa för att behålla sin plats.
”Fungerande Europa”
Liberalernas kandidat till EU-kommissionens ordförande är Guy Verhofstadt, tidigare statsminister i Belgien och nuvarande ordförande för ALDE. I praktiken har federalisten Verhofstadt inte möjlighet att få platsen, som borde gå till ett av de två största partierna efter valet.
Olli Rehn siktar på andra centrala positioner inom ekonomisk politik och utrikespolitik, och skulle till exempel kunna bli eurogruppens ordförande.
Hittills i år har ALDE inte framträtt med den tydlighet som Linda Berg vid Göteborgs universitet efterlyser.
I partiets valprogram har hänvisningar till en europeisk förbundsstat städats bort, och Verhofstadt och Rehn talar i stället om ett ”fungerande” Europa. På Centerns kandidatlista finns också Paavo Väyrynen, som ser euron som ett stort misstag.
När Olli Rehn börjar sin kampanj i april möter han en dubbel utmaning. Mr Åtstramning ska övertyga hela Europa om att de liberala vindarna ska fortsätta blåsa i EU. Samtidigt måste han locka tillräckligt många finländska röster för att över huvud taget bli vald och kunna ta nästa steg till ett europeiskt toppjobb.