”Barnen får lida när staten inte håller sina löften”
Kön av barn som måste omhändertas växer. Staten vet vad som borde göras men ingenting händer. Barnfrågor är oerhört lågprioriterade, säger Maria Kaisa Aula som slutar som barnombudsman i protest mot resursbristen.
Kritiken mot Social- och hälsovårdsministeriet växer. Centralförbundet för barnskydd beskyllde nyligen ministeriet för att inte göra det som experterna förordat. Riksdagsledamöterna Sari Sarkomaa (Saml) och Hanna Mäntylä (Sannf) stämde in.
– Jag håller med. Styrningen på stats- och ministerienivå är för svag, personalresurserna är alldeles för knappa, säger Maria Kaisa Aula till Hbl. Hon sade nyligen upp sig från tjänsten som barnombudsman.
Experterna har rekommenderat en nationell strategi för barnens välbefinnande och tydligare nationell styrning. Enligt Aula är det cirka tio personer som ska styra, planera och övervaka barnskyddsfrågor på statliga myndigheter.
– Inte konstigt att inget händer. Barnfrågor är lågprioriterade i statsförvaltningen, säger hon.
Aula säger att staten bör lägga om barnskyddets struktur så att man utgår från barnets och familjens behov, och inte tacklar problemet som det är behändigast ur tjänstemannaperspektiv. Men hon beskyller inte de kommunala socialarbetarna för bristerna.
– När resurserna är för små och arbetsbördan för stor är det svårt att göra mer.
Experterna har i åratal rekommenderat preventiva åtgärder och tidigt ingripande, men:
– I stället släcker man bränder. Det är som om man inte förstod att frågan är viktig, inte bara för barnen och familjerna, utan också för skattebetalarna och nationens välbefinnande. Vi måste få familjeservicen inklusive barnskyddet att fungera, säger Aula.
– Jag är ganska säker på att kostnaderna minskar på samma gång som de akuta omhändertagandena minskar.
Staten måste styra
- Det förebyggande barnskyddet fungerar inte. Klienterna uppfattar att de inte blir hörda. Myndighetssamarbetet upplevs vara godtyckligt, illa koordinerat och sakna helhetsansvar, enligt en expertrapport.
- Även om samhället satsat på familjeservice i förebyggande syfte ökar problemen och utgifterna för omhändertaganden och eftervård. Barnskyddsarbetets börda har mer än fördubblats sedan 1990-talet utan att personalstyrkan ökat i samma mån, säger rapporten.
- Problemets kärna ligger i servicestrukturen. När ansvaret splittras på flera sektorer med separata och knappa budgetar brister det i samarbete över sektorgränserna. Till barnskyddet slussas klienter som rådgivningen, barnomsorgen och skolan inte anser sig ha resurser att ta hand om.
- Källa: Aulikki Kananaoja – Fungerande barnskydd (för Social- och hälsovårdministeriet, 2013).
Till exempel Imatra stad har självmant följt experternas råd, och ökat antalet socialarbetare som jobbar med förbyggande och tidigt ingripande. Staden har sparat 700 000 euro då den dyrare eftervården minskat, men den bästa praxisen sprider sig inte av sig själv.
– Vi saknar en nationell modell. Det är statens sak att sprida och systematisera bästa praxis. Barnskyddet skulle behöva sin egen grundskolereform, det räcker inte att lägga in extra resurser här och där när det är fel på hela systemet.
Under spartvång permitterar krisdrabbade kommuner barnskyddspersonal. Regeringen vill slopa kommunala normer och bestämmelser av sparskäl. Görs här misstag kan ännu fler barn fara illa.
– Här behövs strategisk styrning, en struktur för servicen och en systematisk utvärdering av barnskyddet. Vi vet hur skolorna fungerar, att eleverna lär sig bra men trivs mindre bra, men vi saknar en nationell kvalitetsbedömning av barnskyddet, säger Aula.
Hon beklagar att det politikprogram för barns, ungas och familjers välfärd som den förra regeringen sjösatte under ledning av Georg Henrik Wrede inte har följts upp.
– Det fungerade bra, det byggde nätverk och samarbete över ministeriernas sektorer. Det underlättade barnombudsmannen arbete. Nu har koordineringen upphört, säger Aula.
Problemen hopas
Maria Kaisa Aula sade nyligen upp sig från posten som barnombudsman för att arbetet blev övermäktigt.
– Vi har för lite folk på byrån, jag tvingas göra flera personers jobb. Det är en del av samma fenomen med otillräckliga resurser.
Aulas helhetsintryck av barnens välbefinnande är att den stora merparten mår bra, och en del förträffligt.
– Men när samhällsklyftorna vidgas hopar sig problemen hos 10–15 procent av barnen. Och det kommer vi inte åt med den nuvarande strukturen eftersom barnen och familjerna inte får hjälp i tid.
Hon upplever att sektortänkandet står i vägen för den reform som behövs.
– I stället för att optimera barnens välbefinnande deloptimerar förvaltningens sektorer att deloptimera ur sina perspektiv. Utvecklingen mot riktigt stora skolor kan vara en deloptimering ur bildningssektorns budgetperspektiv, men vilka blir följderna? Det här skrämmer mig, säger Aula.