Kommentar: De knackar på våra dörrar
De humanitära organisationerna talar om en förlorad generation. För mig är de miljoner syriska barn och unga vars barndom äts upp av kriget den nyhet som under året berört mig mest.
Inbördeskriget går snart in på sitt tredje år och det är barnen som drabbas allra hårdast. De går miste om sin barndom, för att i stället utsättas för krigets fasor och flyktens otrygghet.
De som tar sig ut från landet växer antingen upp på enorma flyktingläger som i Zaatari, i knutarna hos någon annan i grannländerna eller beger sig ut på den långa osäkra färden mot Europa. För människosmugglarna är den strida strömmen av syrier som vill till Europa en guldgruva.
För de desperata syrierna är människosmugglarna det enda hoppet, men ett otryggt sådant. Som flyktingkatastrofen utanför Lampedusa i oktober visar är det verkligen inte migranternas trygghet som är det viktigaste för smugglarna.
Ökad övervakning på Medelhavet är visserligen bra för att förebygga liknande katastrofer, men trygga lagliga vägar in i Europa skulle vara ännu viktigare. För barnens skull om inte annat.