Både farfar och morfar satt i fångläger
I dag träffas delegaterna i Finlands svenska socialdemokrater för 100:e gången för en förbundskongress. För Folke Sundman är jubileet extra viktigt. Han föddes in i förbundet och har varit det troget hela sitt liv.
I dag är Folke Sundman, 62, tjänsteman på UM och delegat för EU och Finland i de globala klimatförhandlingarna. Han är också ordförande för Helsingfors svenska arbetarförening som grundades 1898 och är den äldsta fortfarande verksamma partiavdelningen i Arbetarförbundet, som numera bytt namn till Finlands svenska socialdemokrater. Till exempel SFP grundades åtta år senare, 1906.
Att vara svenskspråkig socialdemokrat i Finland har inte alltid varit lätt, ibland har det till och med varit mycket svårt. 1904 utbröt dagsverksstrejk på Sjundby gård.
”Strejken kuvades med godsägarens makt, hot om vräkning. Torparna återvände till sina dagsverken, ett undantag gjorde torparen på Krogars i Sjundeå. Strandberg, han vräktes obönhörligen en kall vinterdag, varvid hans yngsta barn frös ihjäl.”
Bland annat det kan man läsa i Anna Bondestams och Alf-Erik Helsings historik Som en stubbe i en stubbåker. I den kan man också läsa hur baron Hisinger på Billnäs bruk och bergsrådet von Julin på Fiskars bruk 1901 förbjöd de anställda att tillhöra arbetar- eller fackföreningar. Också arbetartidningar förbjöds med hot om avsked. Arbetarna tvingas underteckna en ”avsägelse”. På Fiskars vägrade många.
”Hela 18 vägrade och blev avskedade. De flesta var medelålders familjefäder, en av dem, 45-åriga smeden Ahlroth hade sju barn, en annan, 59-åriga Anders Hemming, hade varit i brukets tjänst i 46 år.”
Trots att baron Hisinger ogillade arbetartidningar läste han dem ändå regelbundet, rapporterade tidningen Arbetet 1901.
”Själf gick han på stationen och tjufläste vårt blad, tills stationsinspektören pliktskyldigast nekade att vidare låta detta sätt passera. Uppmanade herr baronen ett prenumerera. Hvilket denna ock lär ha gjort.”
Fångläger
De sociala klyftorna leder till krig 1918. Vid krigsutbrottet har Finlands svenska arbetarförbund över 10 000 medlemmar. Av dem stupar 1 200 och 2 500 hamnar i fångläger där minst 400 dör. När förbundet försöker återuppta verksamheten 1919 har man kvar drygt 1 000 medlemmar. På några år halveras medlemskåren ytterligare.
Både Folke Sundmans morfar och farfar hörde till den förlorande röda sidan.
– Farfar Einar från Svartå hamnade på Sveaborgs fångläger, morfar Viktor från Dalsbruk satt några månader i Hennala. Båda överlevde och återvände hem, i dåligt skick. De tolkade nederlaget i kriget olika. Farfar förblev socialdemokrat livet ut och blev pacifist efter 1918. Morfar däremot radikaliserades och blev kommunist.
– Det väckte därför uppståndelse när min pappa Bruno i egenskap av ombudsman för Arbetarförbundet på 1940-talet agiterade i Dalsbruk och passade på att fria till kommunistledarens dotter, min blivande mor.
Morfar Viktor dog tidigt så honom har Folke Sundman inga minnen av. Däremot kom han att diskutera sitt politiska uppvaknande på 1960-talet med farfar.
– Redan 1963 kom farfar Einar en dag till Helsingfors från Svartå för att åka till Sveaborg med pappa och mig. Det var hans första och sista besök där efter 1918. Vi gick runt ön en hel dag och hörde på farfars minnen från fånglägret. Han berättade krasst och konkret om allt han upplevt. Han skrev också en dagbok som vi behållit inom familjen.
Ny start
Förtrycket och de svåra åren för Arbetarförbundet fortsatte till 1944. Den första generationens ledare försvann i massgravar 1918 eller flydde till Ryssland. En av de få som överlevde och kunde fortsätta i politiken var K.H. Wiik, socialisten som hade personliga minnen av Lenin, Stalin och Trotskij. Vid sidan av Wiik framträdde redan på 1920-talet en ung och radikal barberarlärling från Sjundeå, K.-A. Fagerholm. Han skulle i över 50 år vara en av landets tongivande socialdemokratiska politiker.
Uppsvinget efter kriget följdes av partisplittringen i slutet av 1950-talet då Socialdemokraternas vänsteropposition lämnade partiet och grundade ett alternativt parti Arbetarnas och småbrukarnas socialistiska förbund ASSF.
Men redan 1951 hade Folke Sundmans far Bruno invalts i riksdagen från Nylands valkrets. Där satt han i två perioder till 1958 då han i den interna medlemsomröstningen petades bort av den blivande starke mannen i Arbetarförbundet, Lars Lindeman.
Folke Sundman blev socialdemokrat i ungdomsrevoltens spår 1968.
– Vi var sex klasskamrater i Norsen som återupplivade den gamla socialdemokratiska ungdomsklubben i Helsingfors. De andra var Jarl Ekström, Henrik Helenius, Rolf Johansson, Thomas Micklin och Henrik Ulfvens.
– Trots min socialdemokratiska uppväxt var valet av parti allt annat än självklart. Mina kamrater och jag hann laborera och studera många av marxismens klassiker innan vi gjorde vårt val. Och några av oss gick ju snabbt vidare vänsterut till kommunistpartiet.
Du lockades inte av FKP?
– Nej, det som var helt avgörande var händelserna i Prag 1968. Efter det lockade kommunismen inte.
Början av 1970-talet var politiskt en turbulent tid. Ungdomar i tusental, också från överklasshem, sökte sig vänsterut och blev till slut extremkommunister. En del efter att ha mellanlandat som socialdemokrater.
– Vi var på den tiden en verklig minoritet i minoriteten och kände oss mycket klämda mellan alla nyfrälsta kommunister och Mittenförbundet. Bara en handfull förblev socialdemokrater.
Var det bittert när så många från borgerliga hem plötsligt angrep er från vänster, för att sedan några år senare åter passera er, nu högerut?
– Nej, bitter är fel ord. Men lite sarkastiskt har vi väl blickat bakåt då och då och konstaterat att det är väldigt få av de gamla kommunisterna som behållit sina vänstersympatier. Leif Salmén är ett av få undantag. Det är kanske ingen slump att han och jag, i motsats till många av de andra, kom från ganska enkla förhållanden.
Wallgren prototyp
I dag går det trögt för Socialdemokraterna och stödet minskar. Folke Sundman får en lite lidande blick då han hör frågan om vad som gått fel.
– Om jag visste svaret skulle jag inte sitta här. Vårt problem har varit att formulera en politik som motsvarar de förändringar som industrisamhället genomgått. Arbetarklassen har inte försvunnit, men ändrat form. Löntagarnas intressen måste fortfarande försvaras.
– Mina rötter finns i Svartå bruk och i Dalsbruk. Det är typiska exempel på orter där den tunga industrin försvunnit. Det har inneburit en dramatisk förändring. Och som Erkki Tuomioja en gång uttryckt det: ”så snart en ny fabrik stängs så är det SDP:s fel.”
– Det är lätt att skylla på SDP när jobb försvinner. Den dag Sannfinländarna går med i regeringen kommer de att få sin beskärda del av den kakan.
Också för Finlands svenska socialdemokrater har den nedgående spiralen varit stabil. I dag har man bara en riksdagsledamot, Maarit Feldt-Ranta. Det fanns en tid när FSA hade fyra fem ledamöter.
– Men allt är inte dystert, ungdomsdistriktet FSUD som var helt dött på 1990-talet har återuppväckts av entusiastiska ungdomar. Och i Thomas Wallgren har vi prototypen för en ny socialdemokratisk politiker.
– Wallgren kombinerar nordiska välfärdsvärderingar med en ny form av medborgaraktivism. Den här typen av aktivitet skapar nya möjligheter för Socialdemokraterna. Vi ska vara mindre slutna, inte kräva medlemskap utan välkomna spontan aktivitet också av sådana som inte är medlemmar.
Länge var förhållandet mellan SFP och de svenska socialdemokraterna mycket ansträngt. Den tiden är förbi, anser Folke Sundman.
– Bägge behövs i försvaret av svenskans ställning. Och samarbetet fungerar bra i dag. Att ledande socialdemokrater som Martti Ahtisaari och Paavo Lipponen så tydligt tagit ställning för svenskan underlättar samarbetet.