Statskuppen – ett nationellt trauma

DEN VÄRNPLIKTIGE: "Vi var livrädda"

Fernando Mellado Galaz
var 18 år den 11 september 1973. Han gjorde värnplikten från februari 1973 till augusti 1974. I dag är han en av ledarna för rörelsen för f.d. värnpliktiga soldater 1973–1990, som kräver kompensation för de övergrepp som de anser sig ha utsatts för under sin militärtjänstgöring.

Han berättar:
"Vi väcktes klockan tre på morgonen den 11 september. Vi fick order om att göra oss klara för strid.

Klockan halv sju kom vi till Galería de España, där det statliga telebolaget Telchile hade sitt kontor, ungefär fem kvarter från presidentpalatset La Moneda. Vår uppgift var att vakta huset.

På radion hörde vi president Salvador Allende tala om en statskupp. Vi förstod inte vad som hände. Vilken var vår roll i detta? Vad skulle vi göra? Ungefär mitt på dagen hörde vi skottlossning något kvarter bort. Jag fick order om att undersöka det hela, men såg inget. Sedan började någon skjuta på mig. Det var militärer som trodde jag hade gått över till milisen.

Vi var stationerade vid Galería de España i en och en halv månad. Vi fick knappt någon mat för transporterna kunde inte komma fram.

Den 13 september på kvällen stod jag och Julio, en av mina närmaste vänner, vakt. Det rådde utegångsförbud. Det var dödslugnt på gatorna, helt tomt, när det vid tiotiden dök upp en vit bil ur tomma intet. Skott avlossades och Julio var död innan han föll till marken. Han hade ett stort hål i ryggen. Jag höll hårt om honom och skrek. Löjtnanten slet i mig, gav mig örfilar och ropade att jag skulle sluta."

REVOLUTIONÄREN: "Vi visste att en kupp var planerad"

Carlos Zanzi
var 28 år den 11 september 1973. Den 20 juni 1974 kom han till Alvesta i Sverige och firade dagen därpå midsommarafton för första gången i sitt liv. Hans familj kom ett par månader senare. I dag bor Carlos och Alejandra i Chile.

Han berättar:
"Jag bodde två kvarter från La Moneda och jobbade på Centralbanken, ett kvarter därifrån. Min fru Alejandra var gravid i åttonde månaden.

När vi hörde skottlossning utanför började vi elda upp alla hemliga dokument vi hade hemma. Vi var båda medlemmar i MIR och jobbade med organisationens underrättelseverksamhet.

Våra kontakter inom militären hade länge talat om kupprykten, men ingen visste när det skulle ske.

Efter kuppen återgick vi till vardagen. Alejandra var höggravid så vi kunde inte gå under jorden. Mina föräldrar, som stod Allende nära, greps och den 5 oktober föddes vår äldsta son, Andrés.

Den 2 januari 1974 hittade militären mig. De grep bara mig, inte Alejandra. Jag är inte säker, men jag tror att jag utsattes för förhör och tortyr i tre fyra veckor.

Sedan tog de mig till nationalstadion, som var ett internationellt erkänt fängelse som fick besök av Röda Korset. Jag var dålig, sjuk och led av fysiska skador. Jag hade tappat flera kilon.

Jag ställdes inför rätta i en civil domstol där fick jag hjälp av min arbetsgivare på Centralbanken och släpptes. Varken de eller militären fick reda på vem jag egentligen var, och jag kunde återvända till min familj och mitt arbete.

När underrättelsetjänsten DINA kom oss i hälarna igen bestämde vi oss för att fly."

FLICKAN UR ÖVERKLASSEN: "Vi får ofta bara höra en sida av historien"

Veronica Bozzolo
var 13 år den 11 september 1973. Hon bor fortfarande i Viña del Mar och är hemmafru. Hennes föräldrar lever fortfarande.

Hon berättar:
"Min pappa var jordbrukare. Han ägde stora arealer av mark inte så långt från där vi bodde i Viña del Mar. Varje dag när han åkte iväg för att jobba var vi rädda för att han inte skulle komma hem, att de skulle spränga en bomb, kidnappa eller skada honom.

Kommunisterna från Unidad Popular hade redan tagit en av våra fabriker och revolutionärer hotade med att mer mark skulle beslagtas av staten. Jag var rädd varje gång jag och min syster åkte till skolan. Vi kunde inte ha våra uniformer på eftersom vi gick i privat skola och man ville förstatliga alla skolor.

Jag minns att jag åkte till Valparaiso för att demonstrera mot hoten om att förstatliga skolan. Det saknades många varor. Vi fick köa för bröd, kaffe och toalettpapper. Det var många protester och folk med pengar hotades. En bekant till familjen dödades.

Den elfte gick jag och min syster till skolan som vanligt, men vi fick gå hem igen. Min pappa kom också hem och hela familjen satt instängd i huset hela dagen och lyssnade på radion.

Sen blev det bättre. Säkerheten ökade. Fast vi fick jobba hårt. Många arbetstillfällen hade gått förlorade under kommunisterna och ekonomin var dålig.

Vi får oftast bara höra en sida av historien. Vi som upplevde hot, mord och våld före den 11 september får sällan komma till tals. MIR dödade också människor."