"Mannerheim snål, feg och obeslutsam"
Marskalk Gustaf Mannerheim var fåfäng, obeslutsam, feg, snål och sjuk. En helt ny bild av Finlands krigshjälte framträder i Juhani Suomis 800 sidor tjocka tegelsten.
Forskaren och tidigare diplomaten Juhani Suomis livsverk är bibliografierna över Finlands efterkrigstida presidenter Urho Kekkonen och Mauno Koivisto. Nu har turen att dissekeras av Juhani Suomis skarpa skalpell kommit till marskalk Gustaf Mannerheim.
Suomis bok heter Mannerheim – viimeinen kortti? (Mannerheim – vårt sista kort?). Även om Juhani Suomi för övrigt har mycket lite positivt att säga om Mannerheim så svarar han ja på sin egen fråga.
– När Finland slöt fred med Sovjet 1944 var missnöjet stort bland officerare och politiker. Tyskland gjorde sitt yttersta för att så splittring med mutor och övertalning. En statskupp låg i luften som sannolikt hade slutat i ett blodigt inbördeskrig mellan dem som ville ha fred och dem som ville fortsätta kriget.
– Officerarna höll sig i skinnet tack vare att Mannerheim som president hade oinskränkta maktbefogenheter, större än någon president innan eller efter det. Man utgick ifrån att Mannerheims eftergifter för Stalin bara var de helt oundvikliga. Så myten av Mannerheim som räddade oss är riktig, men bara för de två första veckorna efter vapenstillståndet, sade Suomi då han presenterade sin bok i går.
Sjuk och nervös
Juhani Suomis bok handlar om Mannerheims verksamhet 1943-1951. Perioden från inbördeskriget till vinterkriget berörs inte. Bland annat så här berättade Juhani Suomi om Mannerheim på gårdagens presskonferens:
– Han var dement och åderförkalkad och hade tappat kontakten med verkligheten. Därför lät man på högkvarteret i S:t Michel bli att berätta om planerna på den ryska offensiven i juni 1944. När Mannerheim fick höra om genombrottet på näset hamnade han i panik och ansåg att armén var slagen. I flera dagar var han helt inkapabel att fatta beslut, men behöll all beslutsmakt hos sig själv.
– Mannerheim var så övertygad om att Finland skulle bolsjeviseras att han inför vapenstilleståndet började skicka sin förmögenhet till Sverige. Några tiotals kilo av statens guldtackor dök också upp i Stockholm. Vad som sedan hände med guldet tycks ingen veta.
– I fyra olika repriser eldade Mannerheim upp hemliga handlingar i kakelugnar både i S:t Michel och Helsingfors. Han förstörde bevis i fruktan för en krigsansvarighetsprocess.
Erbjöd Åland
– Inför fredssamtalen meddelade Mannerheim Moskva att Finland kunde ingå vapenstillestånd 3 september och redan tre dagar senare dra sig tillbaka till 1940 års gräns. Han gav alltså upp Karelen innan förhandlingarna inletts då finländska trupper fortfarande stod långt inne i Fjärrkarelen.
– I stället för Porkala erbjöd Mannerheim Sovjet Hangö udd, Åland eller delar av Lappland. Han tycks inte ha varit insatt i det internationella avtalssystemet som omöjliggjorde en bytesaffär med Åland.
– Han höll alltid med föregående talare och hade svårt att fatta beslut. När lagen om krigsansvarighetsprocessen skulle stadfästas sjukskrev sig president Mannerheim för några dagar så att statsminister Paasikivi fick utföra det motbjudande uppdraget.
Rädd
– Mannerheim var ständigt rädd för att kidnappas av Sovjet, föras till Moskva och torteras. Han drömde mardrömmar om det och vistades därför efter krigsslutet i trygghet utomlands så mycket han kunde. När han var på Ekudden skyddades han av en stor säkerhetsstyrka.
– Den ursprungliga texten i Mannerheims memoarer var mycket frän och utmanande. Gripenberg och Paasikivi chockades, men marskalken förklarade att han måste skriva en rafflande text för att försäkra sig om ett stort intresse och en god försäljning på den anglosachsiska marknaden. "Jag behöver pengarna", hade Mannerheim förklarat.
– Hans sista damsällskap var den svenska grevinnan Gertrud d'Arco (född Wallenberg). Det var hon som betalade för den dyra livsstilen i Schweiz. När Mannerheim dog skickade d'Arco en räkning till finska staten för att hon försörjt marskalken och fungerat som hans sällskap. Om den betalades eller inte tycks ingen veta.