"Fonderna ska vara idealistiska"
En skog av fria teatergrupper har vuxit fram de senaste åren som måste tas på allvar, särskilt då institutionerna går in för en allt mer kommersiell linje, konstaterar Linnea Stara.
Att göra en utredning om finlandssvenska teatrar är inte okontroversiellt. Det fick Linnea Stara erfara när hon började med sitt uppdrag för Kulturfonden. Rykten gick på teaterfältet om sammanslagningsförslag – sådana hade ingått i tidigare utredningar.
– Jag utgick själv ifrån att det är ett litet projekt på fyra månader som kanske skulle förbli internt. Samtidigt ville jag göra det så grundligt som möjligt för att dokumentera den finlandssvenska teaterns förutsättningar 2013. Det är ingen idé med utredningar som inte tar upp svåra frågor och trampar någon på tårna, men det har varit viktigt med vissa principiella utgångspunkter.
Den här gången fanns inga fusioner med bland förslagen. Målet var en kartläggning av fältet, dess behov och smärtpunkter och förslag som beaktar teaterns mångfald, geografiska fördelning och utveckling på sikt.
– Fonderna är i en trängd situation, de får in allt fler ansökningar från gamla och nya fria grupper. Dessutom finns det krav på att de också ska stöda statsandelsteatrar i Svenskfinland. Fonderna kan inte se till att alla scenkonstnärer ska kunna försörja sig. I synnerhet grupperna borde få bättre strukturella förutsättningar men de har också själva ansvaret för att utveckla en hållbar verksamhet.
Genom intervjuer med bland annat teaterchefer, scenkonstnärer, utbildningspersonal samt en enkätundersökning har Stara tecknat en bild av fältet. Det är den första teaterutredningen på tio år och det som nu sticker ut är de många fria teatergrupperna som etablerat sig.
– Också produktionsbaserade arbetsgrupper blir allt vanligare. Det ligger i tiden att man vill vara med i olika produktioner, göra tv och teater. Temporära grupper som till exempel den som bildades kring föreställningen Urho häromåret kan vara minst lika intressanta och betydelsefulla som de produktioner som görs av registrerade grupper.
Det handlar ändå inte om att fördela resurserna jämt mellan fria grupper och institutionsteatrar som Svenska Teatern, Åbo Svenska Teater, Wasa Teater.
– Institutionerna har dyra väggar och stor personal som ska förtjäna sitt levebröd. De statliga bidragen har skurits ner och situationen förväntas inte bli bättre under de kommande fem åren. Det påverkar trycket på biljettintäkter och därmed vad teatrarna sätter upp. Hur kan teatrarna ta sig genom stagnationen utan att låta sig ledas alltför mycket efter enkla lösningar?
Att stödja de fria grupperna är att stödja konstnärlig mångfald med en jämförelsevis liten peng.
– De fria grupperna är idealistiska och vana att arbeta med begränsade resurser. De står för mångfalden på fältet genom att bland annat göra dockteater och teater för de allra minsta barnen, Duvteatern gör teater med funktionshindrade och Nya Rampen går tillsammans med Institutet i täten för nutidsteater.
I boken Resetting the Stage: Public Theatre Between the Market and Democracy konstaterar teaterforskaren och kulturanalytikern Dragan Klaic att nationalteatrarna sällan är landets ledande teatrar i en konstnärlig bemärkelse. Förväntningarna finns på grund av deras vanligtvis stora offentliga finansiering, men Klaic menar att många av de nationella teatrarna i Europa ändå är "mediokra och institutionaliserade".
– Det beror ju också på att de har den största personalen och organisationen och därför är långsammare att ta till sig nya strömningar. Men mina största teaterupplevelser de senaste åren har jag fått utanför de etablerade institutionerna. Föreställningar som Nya Rampens We Love Africa och Klockriketeaterns Morbror Vanja tävlar dessutom produktionsmässigt med institutionerna. De är inga små företeelser.
Men de fria grupperna måste samarbeta. Tillsammans med en referensgrupp bestående av bland andra Marianne Möller, Erik Söderblom, Clas Zilliacus, producenten Jukka Hytti och Teaterinfo Finlands chef Hanna Helavuori har Linnea Stara lagt fram förslag om gemensamma producentpooler och turnéagenturer.
Fondpengar till stormusikaler
Ska stora musikaler stödas med fondmedel? I våras kunde man till exempel läsa hur Konstsamfundet stöder uppsättningen av Mamma Mia på Svenska Teatern med 200 000 euro.
– Varje fond har egna stadgor, om kravet är att främja finlandssvensk kultur kan man fråga sig hur dyra internationella musikaler främjar finlandssvensk kultur. Det finns många olika tolkningssätt, och varje fond måste själv förhålla sig till sina stadgor.
Stara föreslår ändå att statsandelsteatrarna bland annat ska kunna söka bidrag för produktioner som främjar inhemsk dramatik eller som utvecklas i samarbete med nyutbildade regissörer och dramaturger. Samarbete med fria grupper borde också beaktas.
– Fonderna har inte uttryckligen ansvar för statsandelsteatrarna, deras ansvar är mycket större än så. Fonder kan vara idealistiska, till skillnad från staten som inte kan ställa krav på innehållet. När fonderna stöder finlandssvensk kultur ska de gärna ta i beaktande hur det påverkar hela fältet. När allt fler statsandelsteatrar i Finland går mot en kommersiell linje och börjar likna privatteatrar som finns i Stockholm och London så måste man fundera på hur långt man vill att utvecklingen ska gå. Ansvaret för konstnärlig verksamhet kan inte läggas enbart på fria grupper.
Men kritiken av bland annat Svenska Teaterns utbud är inte ny. Det är teatervetaren Stara medveten om efter många år av arkivstudier i anknytning till den pågående doktorsavhandlingen om de finlandssvenska skådespelarnas arbetsförutsättningar fram till 1916.
– Svenska Teatern har sedan länge ansetts vara mer av en nöjesanstalt än till exempel Nationalteatern. Den kritik som under de senaste åren riktats mot teatern och mot den finlandssvenska publiken har med jämna intervaller framförts sedan 1880-talet. Nu ser man förstås också med oro på utvecklingen av Åbo Svenska Teater och Lilla Teatern.
Försvunna regissörer
På Kulturfondens agenda fanns också frågan om bristen på svenskspråkiga regissörer. En titt på Svenska Teaterns repertoarer visade till exempel att det blir allt mer vanligt med regisserande skådespelare. Vissa har efterlyst en svenskspråkig regilinje på Teaterhögskolan för att råda bot på situationen.
– Sedan 1980-talet har Teaterhögskolan utbildat åtminstone fjorton regissörer som identifierar sig som svensk- eller tvåspråkiga vilket är ansenligt med tanke på att man varje år bara tar in två till tre personer på regilinjen. Enligt de av dem jag intervjuat har det inte varit ett problem med undervisning på finska, och numera går en hel del av undervisningen också på engelska. Jag tror inte heller att man kan vara verksam regissör i Finland utan att kunna finska.
Varför finns det så få utbildade finlandssvenska regissörer på teatrarna?
– Några har sökt sig till den finska sidan för att den ger större konstnärliga möjligheter att inte arbeta inom en konservativ teaterkultur. Hamnar man på ond fot med någon eller misslyckas man en gång på den svenskspråkiga sidan verkar det svårt att få en ny chans. Skådespelarna har dessutom en stark ställning inom det finlandssvenska teaterfältet, de får större möjligheter att utvecklas som scenkonstnärer genom regiuppdrag. Det är också billigare för teatrarna att anlita egna fastanställda skådespelare som regissörer, medan en del av grupperna bildas enbart med skådespelarkrafter.
Från och med september får Linnea Stara en ny roll. Efter många år vid Helsingfors universitet och regelbunden teaterkritik i Hbl flyttar hon nu över till Svenska Teatern för att arbeta som dramaturg. Arbetsplats blir huset hon kritiskt granskat både i utredningen och i sina tidningstexter.
– Det är en teater jag haft ett förhållande till under de senaste femton åren genom mina studier. Jag tycker man ska vara idealistisk som kritiker och att det är viktigt att det finns en finlandssvensk kultur där medier och universitetsvärlden kan diskutera och granska. Samtidigt är jag nyfiken på att jobba med teoretiska frågor i praktisk bemärkelse, och på de villkor under vilka man jobbar på en så stor teater med ett ansvarsfullt uppdrag. Jag hoppas på att få en större förståelse för realiteterna men också att jag inte förlorar min idealism. Jag tycker teatern är viktig eftersom den möjliggör en kollektiv rannsakan, möten och diskussioner om vem vi är, var vi står, vad som skiljer oss åt och vad vi har gemensamt.
Kulturfonden ordnar ett seminarium om den finlandssvenska teaterns framtid 6.9.
PROFIL: Linnea Stara
- Född: 1979.
- Gör: Jobbar som dramaturg på Svenska Teatern och arbetar med forskning på fritiden.
- Gillar: Episka teaterspektakel, smarta små föreställningar och tv-serier.
- Varför teater: Man vet aldrig vad som kommer att hända, katastrofen är alltid överhängande men också chansen att få uppleva något helt nytt.
- Bok som imponerat: Dragan Klaics Resetting the Stage (2012).
- Teater som imponerat: Senast Frank Castorfs Der Spieler.