Tölöhus fick lov göra lätt rörsanering
En rörreparation behöver inte vara en kostsam mardröm. Inte om man väljer den lätta, billiga, moderna – och omstridda rörinfodringsmetoden. Jobbet tog drygt tre veckor och kostade en tredjedel av ett traditionellt stambyte.
– Så här långt är vi nöjda med resultatet. Det var bekvämt och till ett bra pris, säger styrelseordförande Henrik Sandberg i husbolaget med arton lägenheter på Valhallagatan i Helsingfors.
Mindre nöjd är han med myndigheterna som gjorde sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för metoden som är relativt ny i Finland, men som använts i tiotals år i Europa.
I praktiken går den ut på att de gamla bruksvattens- och avloppsvattenrören sandblästras och förses med en ny yta av epoxiharts.
Metoden har mottagits med stor skepsis av myndigheter, disponenter och inte minst av de saneringsfirmor som utför de traditionella stambytena, som oftast innebär att invånarna måste flytta bort för många månader.
– I tre och en halv vecka hade vi arbetsfolk i lägenheten. Köks-, badrums- och wc-avloppen renoverades på en och en halv vecka. Bruksvattenrören fixades på två veckor, berättar Sandberg.
Raija Mattila, som bodde kvar i sin lägenhet under arbetena försäkrar att allt gjordes snyggt och prydligt.
– De måste öppna en lucka framför badkaret, men inte ens då spreds det just något damm i bostaden. Det kunde inte ha gått bättre, säger Mattila.
En plus en vecka måste invånarna avstå från dusch och toalett. De som önskade fick en biologisk toa eller så fick de använda husbolagets gemensamma i källaren. Hela huset var avklarat på åtta veckor.
300 euro/kvadratmeter
Renoveringskostnaderna blir mindre än 300 euro per kvadratmeter. Ett traditionellt stambyte kostar två-tre gånger mera. Hade bruksvattenrören ersatts med ytmonterade hade priset stigit med 100 euro per kvadratmeter.
– Vi tyckte det hade blivit fult, säger Sandberg.
Att jämföra kostnaderna med motsvarande för ett traditionellt stambyte ger fel bild. I ett sådant ingår ofta nya elledningar, internetkablar och badrumsrenovering. Sådana jobb gjordes inte på Valhallagatan.
– Vi ansåg att det är rättvisare att var och en ansvarar för sitt eget badrum. Att låta göra många saker på en gång blir inte billigare, men man slipper förstås besväret med flera renoveringar om allt görs på en gång. Å andra sidan fick vi hela rörsaneringen undanstökad under sommaren när de flesta ändå var borta.
För en pensionär med en lägenhet på 100 kvadratmeter kan det vara en viss skillnad om renoveringen kostar 30 000 eller 90 000 euro.
Personligt ansvar
Rörsaneringen skulle göras redan för ett år sedan, men Byggnadstillsynsverket vägrade då ge bygglov.
– Slutligen skulle vi få ett "försöksbygglov". Då krävdes att styrelseordförande, disponent och byggnadsövervakare skrev på ett papper där vi tog personligt ansvar för projektet. Dokumentet var diffust och ansvaret vagt definierat, säger Sandberg.
– Vi kallade till extra bolagsstämma för att behandla "försöksbygglovet" och inbjöd en tjänsteman att förklara och precisera innehållet i pappret. Föga överraskande infann han sig inte.
– Vi måste försäkra myndigheterna om att vi och aktieägarna vet vad rörinfodring går ut på och vilka riskerna är.
Inställningen till sandblästringsmetoden bland myndigheter i olika kommuner varierar stort. I Helsingfors ökade myndigheternas ovilja att bevilja tillstånd i fjol, vid samma tidpunkt som medierna kom med larmrapporter om plastkemikalien BPA:s (bisfenol A) hälsovådlighet. Plastkemikalien ingår i epoxin som används i rören.
Stora doser av ämnet, som förekommer i många vardagliga produkter i vår omgivning, kan åstadkomma hormonella förändringar hos människor.
I en studie utförd av Teknologiska forskningscentralen VTT var halten bisfenol A som löste upp sig i bruksvattnet från epoxibehandlade rör dock så liten att den inte ens kunde mätas.
– Även om man skulle nå upp till detektionsgränsen måste en människa dricka tiotusentals liter vatten per dag för att få i sig så mycket att det överstiger gränsvärdet för vad som är hälsovådligt, säger Sandberg.
EU:s livsmedelssäkerhetsverk har beräknat att epoxifodrade vattenrör bidrar med tre procent av BPA-exponeringen. Resten står plastförpackningar, konservburkar och liknande för.
Första bygglovet
Slutligen beviljades bostadsbolaget, som det första i Helsingfors, ett normalt bygglov för saneringen. Bostadsbolaget har förbundit sig att årligen undersöka vattenkvaliteten de följande fem åren.
– I husbolag där man undersökt vattnet före och efter saneringen har det visat sig att vattenkvaliteten förbättrats. Metaller och mikrober som finns i de gamla rören försvinner.
Myndigheternas tveksamhet hänger samman med att EU:s livsmedelssäkerhetsverk inte har lyckats fastslå ett gränsvärde för BPA-exponering, trots att man inte sett någon orsak att komma med nya rekommendationer sedan 2006.
Medan myndigheter och husbolag ställt sig tveksamma till den nya metoden har många av saneringsfirmorna gått under av brist på jobb.