Cyklister får plats om bilar styrs om
Det går inte att cykla i Helsingfors utan att bryta mot trafikreglerna, säger trafikplaneraren Marek Salermo. Det behövs bara fem minuter på Topeliusgatan för att konstatera att han har rätt.
Marek Salermo har haft en synlig roll som Helsingfors stads cykeltrafikplanerare. Sedan några månader jobbar han som konsult på Sweco, och han svarar i telefonen i Changchun i nordöstra Kina där det ligger en generalplan inklusive metrolinje på ritbordet. Men det råder ingen tvekan om att Helsingfors stads trafiklösningar fortfarande är en hjärtefråga för honom.
Förra veckans olycka på Stockholmsgatan, där en cyklist dog efter att ha blivit påkörd av en bil, har väckt starka reaktioner.
Efter cykelmarschen på söndagen har diskussionen om trafikraseri gått vidare i medierna, och de flesta verkar irritera sig på vad någon annan gör i trafiken. Marek Salermo säger att konflikterna hela tiden ligger och pyr under ytan, för att ibland blossa upp när något händer.
– Det här är inte unikt för Finland. Jag har personlig erfarenhet av Danmark och Holland, och vet att detsamma gäller där.
Men det betyder ingalunda att man ska resignera. Det finns mycket att göra.
– Enda sättet att lösa konflikterna mellan fotgängare, cyklister och bilister är att tänka på gatan som en multifunktionell yta, säger Salermo.
Det är trafikplanerarspråk för att beskriva att man utgår från den gata som existerar och hittar lösningar för alla trafikformer. Om bilarna kör med hög hastighet behövs det en specifik lösning för cyklister, precis som för fotgängare och för kollektivtrafiken.
Vad det här betyder kanske vi får se på Tavastvägen. I nuläget står det enligt Salermo klart att det inte går att klämma in ett cykelfält i den existerande trafiken. Gatan är viktig för kollektivtrafiken – om man vill ha en cykelbana måste bilarna helt enkelt styras om.
Ska man kunna cykla längs alla gator?
– Planerna utgår från att det ska finnas cykellösningar för alla större gator. Ingen ska behöva göra en omväg för att komma dit de vill, varken fotgängare eller cyklister.
Enligt honom är det grundläggande problemet för Helsingfors och Finland att cyklister och fotgängare buntats ihop i planeringen. De finländska myndigheterna kallar gång- och cykelvägar för lättrafikleder, något som gör det svårt i praktiken.
– Cyklister och fotgängare har helt olika trafikregler. Medan cyklister och bilar till 95 procent följer samma regler är kopplingen mellan cyklister och fotgängare minimal. Ändå har vi byggt cykellösningar som är avsedda för fotgängare.
Det har resulterat i att det inte alltid finns en laglig lösning när en cykelbana tar slut, bortsett från att cyklisten kliver av och går över övergångsstället.
– Ytterst få klarar av att cykla i Helsingfors utan att bryta mot trafikreglerna. Det finns många gråzoner. Står man en dag där en cykelbana slutar kan man stå inför tjugo olika sätt att fortsätta. Det tyder på att något är fel, precis som när folk cyklar på trottoaren.
Det här problemet finns inte längre i till exempel Stockholm; där behöver cyklisterna enligt Salermo inte fundera på vad de gör och om det är lagligt. Den lösning han förespråkar, och som ligger som grund till de planer som nu så småningom konkretiseras på Helsingfors gator, är de enkelriktade cykelbanorna. De minskar också risken för att cyklister krockar sinsemellan.
– Det är viktigt att cykelbanorna är tillräckligt breda för att man ska kunna köra om och bli omkörd.
Efter olyckan på Stockholmsgatan har det talats en del om cyklisternas uppförande, vissa anser att även cyklister behöver ta körkort. Salermo tycker inte att det är nödvändigt.
– Det ska räcka med baskunskaper för att förstå hur man gör på en cykelbana, man ska kunna följa den utan att hamna i svåra situationer. I nuläget är det tyvärr inte så. Men det håller på att bli bättre.
Efter intervjun med Salermo går det lätt att bekräfta hans påståenden om brott mot trafikreglerna. På fem minuter på onsdagsmorgonen morse kör fem cyklister längs Topeliusgatan, i trakterna av Folkhälsans huvudbyggnad. Den första kryssar mellan fotgängare däe trottaren är extra smal på grund av busshållplatsen:
Den andra och tredje cyklisten gör inte en ansats till att stiga av när de kommer till övergångsstället:
Sedan kommer en som cyklar där cyklister hör hemma, bland bilarna. Kort efter det kommer en som cyklar lika snabbt (kameran lyckas knappt fånga honom) men den här gången på trottoaren:
Om man vill ta sig mellan Kvinnokliniken och Tölö bibliotek, men inte vågar cykla bland bilarna på körbanan, kan man cykla längs Stenbäcksvägen till Merikantovägen och upp längs Råholmsvägen. Alternativt ta Stenbäcksgatan österut, via Grejusgatan till Idrottsgatan och cykelbanan på Eino Leinos gata. Här en skärmdump från huvudstadsregionens cykel- och friluftskarta:
Det är alltså inte så konstigt att många väljer trottoaren.
HBL bad häromdagen läsarna dela med sig av sina erfarenheter av trafikraseri och trafiksäkerhet.
– Visst kan man diskutera trafikraseriet, men det påminner mig ännu en gång om hur det var när en kvinna för några år sedan blev påcyklad på en trottoar i Helsingfors och skadades så illa att hon dog. Då var det inget skrik, inga demonstrationer och inga yviga ställningstaganden. Det nämndes inte heller vare sig i radio- eller TV-nyheterna, det enda jag såg var en liten oengagerad notis i Husis. Där stod det till råga på allt att ingendera parten var alkoholpåverkad, precis som om det hade haft med saken att göra, skriver Helen Blomqvist på HBL:s Facebooksida.
Hon får svar av Christoffer Weckström som tycker att det finns all orsak att diskutera nu trots att man inte har diskuterat tidigare fall.
– Många, många människor i trafiken har omkommit utan någon större diskussion. Att en cyklist kört på en fotgängare är säkert ett symtom på den trafikkultur och infrastruktur vi har i dag. Det är ofta svårt att se skillnad på trottoarer och cykelvägar, skriver han.
Enligt honom är det tyvärr vardag att man försöker lära cyklister en läxa eller bara av misstag tvingar cyklister mot trottoarkanten längs de större gatorna i innerstaden.
– Det är en orsak till varför fotgängare också i framtiden får vara rädda för cyklister som susar fram på trottoarerna.
På HBL.fi skriver Svenni att han väldigt sällan har varit med om obehagliga situationer.
– Det gäller att vara förutseende, både som bilist och cyklist. Största problemet tycker jag är att varken cyklister eller bilister kan väjningsreglerna. Cyklister tror de har samma förtur på övergångsställen som fotgängare och många bilister tycks tro detsamma. Bilisters ologiska (om än trevliga) tendens att ge förtur för väjningsskyldiga cyklister späder på okunnigheten kring väjningsreglerna och försämrar smidigheten i trafiken då man som cyklist naturligtvis inte vågar ta för givet att en bil som har förkörsrätt ämnar låta en åka först innan det är helt uppenbart. Jag har flera gånger varit med om mötande bilister som stannar när jag som cyklist ska göra en vänstersväng, skriver han.
På Hufvudstadsbladets Instagramkonto skriver Päivi Östling att hon jobbar i Mejlans och alltid kör på trottoaren på Stockholmsgatan.
– Det är omöjligt och tydligen också livsfarligt att röra sig bland bilarna.
För att diskussionen om trafikraseriet inte ska dö ut, vill vi veta mer om era cykelupplevelser. Därför har vi nu lagt ut en interaktiv karta där ni kan klicka på de ställen där det är som svårast att cykla. Alternativt, de ställen där ni som fotgängare eller bilister blir mest irriterade av cyklister. Om vi får tillräckligt många svar kan vi sammanställa responsen och ha den som grund när vi till exempel frågar de lokala beslutsfattarna om vilka nya cykelbanor som prioriteras.