Päronträdet som överlevde
Över hundra år gammalt och fortfarande fruktsamt. Päronträdet vid Hertonäs gård är den sista kvarlevan från gårdens frukt- och köksträdgård på slutet av 1800-talet.
En morgon för snart hundra år sedan sköts Johan Bergbom till döds vid sitt frukostbord i den gamla herrgården i Hertonäs. Det var år 1917, inbördeskrig och de röda sökte efter vapen på Bergboms gård.
Efter sig lämnade den sista personliga gårdsägaren mangårdsbyggnaden omringad av en klassisk barockträdgård som går över till en mer vilt växande engelsk park, några lusthus ritade av Carl Ludvig Engel och resterna av gårdens en gång överflödande fruktträdgård. Den sista kvarlevan, päronträdet, står kvar än i dag.
Mikael Westerback, ordförande för föreningen Svenska Odlingens Vänner i Helsinge som i dag äger Hertonäs gård, ser upp mot toppen av de tjocka grenarna medan han berättar att det är högst troligt att det kvarlevande päronträdet planterats av Johan Bergbom själv.
– Den exakta tidpunkten för när päronträdet har planterats är oklar men trädet har en historia sedan någongång mellan 1880 och 1917, förklarar han medan han studerar de nätt och jämnt synliga årsringarna vid stubben av det som tidigare var den högsta stammen av det tredelade päronträdet.
Hertonäs gårds päronträd har sagts vara Finlands högsta – åtminstone tills den högsta delen brast i en storm på 1990-talet. Nu för tiden är trädet tudelat och ungefär 15 meter högt. Det går också rykten om att päronträdet i fråga dessutom skulle vara det tjockaste av sitt slag i Finland, men påståendet saknar bevis.
Efter Johan Bergboms död donerade hans arvingar gården och parken enligt den avlidnes önskan till Svenska Odlingens Vänner i Helsinge rf. Fortfarande ägs gården av föreningen och i dag är mangårdsbyggnaden ett söndagsöppet herrgårdsmuseum.
Gårdens frukt- och köksträdgård har enligt bankvärderingar från år 1825 en gång bestått av hundra fruktträd och en stor mängd bärbuskar. Nu står päronträdet ensamt kvar i utkanten av den klargröna gräsmattan, ett trettiotal meter bakom syrenbuskarna som skiljer barockträdgården och herrgården från den engelska romantiken.
Men trots ensamheten är päronträdet lika levande som för hundra år tillbaka, det bevisar Westerback genom att sträcka sig efter en av de lägsta grenarna och plocka åt sig något som på långt håll liknar en grön vindruva.
– Fortfarande får trädet många små päron varje höst, säger Westerback och håller fram ett tumnagelstort blivande päron.