Vilda djur och medelstora känslor
Där satt den i sin sjabbiga päls. En mårdhund, på vår gård i en tätt bebyggd Esboförort. Efter att vi upptäckte den gjorde vi exakt som man skall: skrek gällt, tog fram telefonen och fotograferade, försökte öppna dörren tyst för att få bättre foton, och publicerade dem på nätet.
Mårdhunden gjorde exakt vad den skulle. Den tittade sig omkring för att hitta något att äta, och sprang undan när vi hojtade. På Facebook fick jag många tummar upp för bilden på det sällsynta djuret.
Sedan följde en diskussion om huruvida den är söt, äcklig, farlig och varför, och om vår tolerans för vilda djur på nära avstånd.
Min tid som regionens främsta vilddjursfotograf tog slut några dagar senare, när tre lekfulla rävar gjorde entré på Rundradions gård i Böle. Ungefär 2 000 människor som jobbar på Yle tog en bild av dem, tv-kamerorna rullades ut och det hela kulminerade i en namntävling för rävarna. Mot sådana makter kan man inte kämpa med en suddig bild av en mårdhund.
Mera diskussioner om djur följde. Rävarna får allas sympati, igelkotten likaså. Alla hatar råttor. Mina vänner som bor i Valencia berättade att de saknar ekorrar, för det finns inga i den stora staden med fina parker.
Jag hör att folk i Kuusamo skrattar åt oss här i huvudstadsregionen. De sitter i sina trädgårdar medan rävar rusar förbi och älgar badar i ån bredvid, och ingen fotograferar eller namnger djuren.
Om en stads utveckling till en storstad skulle mätas på en skala från noll till tio, beroende på hur invånarna reagerar på vilda djur, skulle Kuusamo få noll och Helsingfors kanske en femma.
Den största och urbanaste av alla storstäder är förstås New York, som får en stark tio plus på den här skalan.
Ytterligare några dagar efter min träff med mårdhunden och Böle-rävarnas medierus, publicerade en bekant i New York en bild av en fångad kanin, invirad i en handduk.
I bildtexten beskriver hon den dramatiska händelsen då hon hjälpte till att fånga kaninen i Prospect Park, i Brooklyn. "Hittade en borttappad kanin i parken. Vi fångade den och förde till djurskyddet." Blod och skrapsår uppstod under jakten.
Jag undrar hur hon visste att kaninen hade tappat bort sig? Och vad gör djurskyddsmyndigheterna när de tar emot den? Vilka alla djur fångas?
Sen skrattar vi med kompisarna åt tanken att vi skulle börja fånga in de borttappade citykaninerna bakom Finlandiahuset. Vi känner oss som skogens folk, urmänniskorna som ännu har ett starkt band till naturen. Coolare och mera äkta än de i New York, som inte låter en kanin äta gräs i parken.
Rävarna heter Metku, Ketku och Retku. Namntävlingen för mårdhunden pågår.