Från avlopp till simhall
Under de senaste 75 åren har mycket hänt inom befolkningsskyddet – men skyddsrummen har fortfarande en viktig ställning när det gäller att värna om Helsingforsborna i krissituationer.
P-hallen, metrostationen, källarförrådet, simhallen – bakom den alldagliga funktionen gömmer sig en dold beredskap. Många av våra allmänna utrymmen har en förtäckt uppgift som skyddsrum.
Helsingforsdagen till ära presenterade Helsingfors stads räddningsverk under högtidliga former boken Väestönsuojelu Helsingin suojana 1939-2014 (Befolkningsskyddet som skydd för Helsingfor 1939–2014), en historik som redogör för de 75 åren som gått sedan befolkningsskyddet i Helsingfors grundades.
Bland de knappt hundra åhörarna på plats vid Centralräddningsstationen i Berghäll finns 71-åriga Miliza Puranen som själv jobbat med befolkningsskyddsfrågor sedan 1963.
– Boken ser fantastisk ut, det känns fint att man samlat imponerande bilder ändå från 1939. Men det är synd att man inte gjort intervjuer, det hade gett boken en extra kick.
Bakom historiken står befolkningsskyddsplanerarna Seppo Järvinen och Jari J. Markkanen. Tillsammans har de under lediga stunder grävt fram fotografier och berättelser om hur Helsingforsbor under det senaste seklet jobbat med att gräva splitterskydd, röja sönderbombade hus med bara händerna och tränat räddningshundar.
– Det som slog mig under arbetet med boken var med hur begränsade resurser man har klarat sig och hur bra läget är nu, säger Markkanen.
Publikationen visar bland annat hur en avloppstunnel som gick från Sjötullsgatan till Bergmansgatan belades med trägolv för att fungera som skyddsrum. Tunnlarna lär ha varit olidligt kalla och illaluktande, knappt jämförbara med dagens skyddsrum.
Tävlan om resurser
Men trots att läget nu är avsevärt bättre är resursbrist ett överhängande problem. Reparationsplanerna för de existerande skyddsrummen går ända till 2040-talet och fortfarande stampar vissa planerade skyddsrumsbyggen på ställe.
Samtidigt har det traditionella befolkningsskyddsarbetet tappat en del av sin flärd – konfliktformerna har förändrats och nya hotbilder seglat upp.
Biträdande stadsdirektör Pekka Sauri påpekade i sitt anförande att befolkningsskyddet måste reagera på smygande hot.
– Man tänker lätt att hotet kommer från öst, men i dagens läge är det alla världens nationer som ägnar sig åt avlyssning, säger Sauri och konstaterar att mediepropaganda och dataintrång bidrar med nya faror.
Fastän behovet av fysiska utrymmen som klarar gasattacker eller flygräder minskar går de inte att ersätta. Jari Markkanen varnar för att om skyddsrumstvånget upplöses försvinner också den kunskap som behövs för att upprätthålla de bombsäkra utrymmena.
– Jag hoppas att beslutsfattarna är realistiska nog att förstå att man inte kan bygga upp skyddsrum när det redan börjat smälla.
Glömda hotbilder
Miliza Puranenoch 72-åriga Liisa Hyyryläinen passar på att få sina böcker signerade av författarna. De var med om kriget, men för små för att själva ha erfarenheter från skyddsrum. Däremot har de en stark känsla av att skyddsrummens betydelse håller på att rinna ut i sanden.
– Jag har den uppfattningen att dagens ungdom inte har en aning om vad skyddsrum är, skrockar Miliza Puranen.
Hyyryläinen vet vart hon ska söka sig om luftangreppssirenen skulle ljuda.
– Det finns ett skyddsrum i vår källare ... men det är nu ett förvarsutrymme, fyllt med förvaringsskåp.