Rinnande vatten inne men inte ute i Bolomaren

Det har gått 23 år sedan den första fritidshusmässan ordnades i Bolomaren i Esbo. Det syns. Målarfärgen flagar från både stugor och staket, en del portar hänger snett, buskar och träd ser lite vildvuxna ut. Det växer både mossa och gräs på grusgångarna mellan de olika lotterna.

Men tittar man in över häckar och staket hittar man verkliga pärlor.

Här finns perenngårdar, nyttoträdgårdar, klematisodlingar och till och med en japanskinspirerad trädgård med porlande vatten och ett järnvägsäppelträd vars grenar hänger över dammen.

– Det här är som ett småhusområde i miniatyr. Folk håller mest till på sina egna lotter. När vi ordnar våra byaonsdagar med kvällsprogram brukar jag räkna med att tio procent av invånarna deltar, säger Irma Salminen.

Annat är det under talkodagarna, som ordnas två gånger per år. Då deltar nästan alla, och Salminen, som sitter i gruppträdgårdens styrelse, tycker att talkodagarna är årets höjdpunkter i Bolomaren.

Trädgården som vardagsrum

Hennes och maken Kari Salminens kolonistuga ligger helt bakom bystugan, samlingsplatsen i mitten av koloniträdgården. Längs Penséstigen ligger fem likadana ljusgula stugor på 35 kvadratmeter, byggda av Bostadsstiftelsen inför fritidshusmässan. De rymmer förutom sovplats också ett kombinerat kökshörn och allrum med matplats, en liten bastu och en innetoalett.

– Trädgården får fungera som vardagsrum. Vi bor här hela sommaren, från juni till augusti, säger Salminen.

Nästan alla stugor i Bolomaren är byggda samma år, endast ett fåtal har byggts senare på de tomma lotter som blev obebyggda då det begav sig, 1992.
Salminens trädgård är delvis i ursprungligt skick.

– Jag har en perenngård med mycket klematis och pioner. För att den ska hållas i skick gäller det att ständigt sköta om den. Jag brukar sitta i trädgårdsgungan och planera vilka växter som borde flyttas vart och sen får maken komma rullande med skottkärran.

Hon tar ändå ingen stress för att trädgården måste vara i tipptoppskick. Det viktiga är att gräsmattan och blomrabatterna hålls isär.

– Min taktik är att växterna ska vara tillräckligt tätt planterade. Då räcker det om man rensar rabatterna i juni. I juli när växterna har nått sin fulla höjd sticker ogräset inte längre fram, då är det bara att vattna och gödsla. Och njuta av blomsterprakten!

Närgångna djur

Koloniträdgården ligger mellan Bolarskogs sjukhus och Hemtskogen, ett stenkast från Olars i Esbo. Naturen är nära och skogens djur hälsar dagligen på. Man kan möta ekorrar, huggormar, mårdhundar, igelkottar och förstås harar.

Enligt föreningens ordförande Timo Haukilahti är de inte alltid välkomna gäster.

– Irma tycker inte ett dugg om ekorrarna, de är fräcka och tar sig in i stugor i jakt efter mat. Själv får jag regelbundet besök av en mårdhund, vars toalett tydligen finns just på min lott. Efter varje besök ligger en skithög mitt på gården, säger Haukilahti.

Han berättar också om en flugsnappare som har installerat sig i en fågelholk på området och tydligen inte kan komma överens med traktens hackspettar.

– Den terroriserar högljutt både fåglar och stugägare.

Totalt meditationslugn

Annars trivs Haukilahti alldeles utmärkt i koloniträdgården. Han har installerat sitt kontor i sin stuga och kan inte tänka sig en mera rofylld arbetsmiljö.

– Det här är den totala motsatsen till ett kontorslandskap. Här råder totalt meditationslugn. Man kan till fullo koncentrera sig på jobbet och behöver inte ens snegla på klockan, här får arbetet styra över tidsanvändningen, säger fastighetskonsulten.

Ordning i japansk trädgård

Vi vandrar vidare längs huvudvägen Humlestigen. Den kantas av stugor i varierande skick. En del trädgårdar är fulla av fruktträd som just nu ser mera ut som vita och rosa moln, de står i full blom. I andra trädgårdar dominerar maskrosor, och gräsmattorna är oklippta.

– Vi har inga stränga regler här, men trädgårdarna ska hållas i skick. Här har man tydligen inte märkt att gräset har vuxit för långt. Det blir väl till att ge ägaren en anmärkning snart, säger Irma Salminen och blickar mot en vildvuxen tomt.

Vid Villa Huvila finns inget att anmärka på. Färska pensionären Antti Huvila ser till att buskar och träd hålls trimmade, att vattnet cirkulerar i den konstgjorda lilla bäcken och att plaskdammen är fylld när barnbarnen kommer på besök.

– Jag är bara hantlangare här. Det är min fru Pirjo som bestämmer vad som ska växa var. Det är också hon som har ritat stugan.

Allt har sin givna plats på den välplanerade gården. Grillen, bärbuskarna och torkställningen får plats bakom stugan, krukorna i det lilla växthuset väntar på tomatplantor och järnvägsäppelträdet brukar ge större skörd än vad som går åt till saft och sylt. Huvila är onödigt blygsam när han presenterar fastigheten, det är han själv som har byggt stugan för ett kvartssekel sedan.

– Jag gick säkert ned 20 kilo i vikt under det året, det är förvånansvärt tungt att klättra upp och ned längs en stege hela tiden.

Marint tema vid muminhus

Kerttu och Seppo Järveläinen har också varit med från början. De bor i Brinnande hjärtat, en stuga ritad av arkitekten Anni Vartola. Eller, det är egentligen fyra olika små stugor som placerats runt en cirkelformad stenbelagd terrass.

– Besökare som vandrar förbi vårt ställe brukar förtjust kalla dem för muminhus. Trädgårdsförbundet planerade den ursprungliga trädgården, men en del växter har jag tvingats byta ut under åren, för de har inte varit så långlivade, säger Kerttu.

Numera har trädgården en marin touch. Bordet är gjort i sten och härstammar från en pappersmaskin, mittenpartiet föreställer en kompassros och har specialbeställts. Den pekar förstås alltid mot norr.

– Bordet är gjutet på plats, i mitten av cirkeln. Det står här sommar som vinter. Seppo, som jobbar på sjön, kom en gång hem med stora nystan av tjocka rep från något fartyg. De är problemavfall och svåra att göra sig av med, så vi valde att kanta blomrabatterna med rep.

Numera smälter repen fint in i trädgården, de är gröna av mossa.

En av de fyra stugorna är större än de andra, det är huvudbyggnaden med kök och matplats. Sovplatserna finns på loftet. Översta delen av det spetsiga taket är i glas, så man kan ligga och titta på himlen både under soliga dagar och stjärnklara nätter.

– I ursprungsritningarna fanns en öppen spis i mitten av stugan, men den kunde inte byggas av brandsäkerhetsskäl. Därifrån kommer stugans namn, Brinnande hjärtat.

I en annan stuga finns toalett och dusch, i en tredje bastu och den sista fungerar som förråd. Bakom raden av småstugor ligger köksträdgården, som domineras av vitlök. De såddes redan i höstas och stjälkarna är långa vid månadsskiftet maj-juni.

– Vi har vindruvor både i växthuset och intill stugväggar. Fjolårets skörd var riktigt bra. Egentligen är både vindruvorna och vitlöken makens projekt, jag bara hjälper till och rensar och pysslar lite. Själv odlar jag lite örter, ärter och zucchini. Men min stora passion är tre perenner – klematis, månlilja och törnrosas kjortel.

Tidigare hade Järveläinens många plommonträd, men de har inte klarat sig i koloniträdgården.

– Plommonträden har drabbats av någon sjukdom. Också träden längs Humlestigen ser vissna och eländiga ut, de har bara ett fåtal blad i år. Men jag har ett plommonträd som får stå kvar trots att det har dött. Jag tycker så mycket om dess stam, den är otroligt vacker när den är regnvåt.