Myrbackas betong minns treåriga Peetu
I Myrbacka har gatukonstnärer fått tillstånd att hedra treåriga Peetus minne med en väggmålning. Också i Helsingfors ser man ofta minnesmålningar, bara man vet var man ska leta, säger Antti Salminen som ansvarar för gatukonstavdelningen på Ungdomscentralen.
Från en betongvägg i Myrbacka tittar ett par stora barnögon vänligt på alla förbipasserande som stressar förbi. Graffitimålningen är ett minnesmärke över Peetu, en liten pojke som drabbades av en hjärntumör och lämnade en avgrundsdjup sorg hos sina föräldrar när han dog på Barnkliniken i maj i fjol.
För ett par veckor sedan uppförde några vänner till Peetus föräldrar ett minnesmärke över pojken på en vägg i närheten av hans hem. Den här vägen var trygg och välbekant för Peetu, för den ledde till mormor och morfars hus.
Mika Helin, som har gjort flera utredningar om gatukonst för Helsingfors stad, säger att minnesmärken är ett av de vanligaste motiven inom graffiti.
– Det handlar om att föra ut en privat känsla i offentligheten. Sorgen finns också på de mest vardagliga platser, säger han.
Peetus mamma är av samma åsikt. Till Vantaan Sanomat säger hon att det är synd att man i Finland ofta tiger ihjäl sorgen när barn dör.
Målningen har fått tillstånd av Vanda stad, och tanken är att den ska få stanna en längre tid.
Djupa rötter
I Helsingfors finns också flera minnesmålningar, men de är inte permanenta på grund av städernas olika politik kring gatukonst. I Helsingfors är det bara lagligt att måla på särskilda väggar, och det är inte ens möjligt att ansöka om tillstånd för permanentare målningar utan att förbereda sig på en lång process. Men på de tillfälliga målarplanken hedras ofta personer som dött, säger Antti Salminen som ansvarar för gatukonstavdelningen på stadens ungdomscentral.
– Minnesmålningarna har djupa rötter i graffitikulturen. Det är snarare regel än undantag att man uppför en målning när en nära vän eller släkting dör. När någon graffitiartist går bort är det en självklarhet. En välgjord målning är ett värdefullt och värdigt avsked, säger han.
Problemfokuserad graffiti
Även om minnesmålningarna förr eller senare målas över, har de en längre livslängd än de flesta andra målningar på stadens plank.
– Det är en oskriven regel. Man respekterar de sörjande och målar inte över en minnesmålning i första taget. Enligt samma logik målar man inte heller över ett riktigt bra verk ifall man inte har något bättre att komma med själv.
Också andra livsskeden kungörs i sprayfärg. Antti Salminen har till exempel ordnat flera graffitikurser för möhippor eller svensexor.
Han vill gärna lyfta fram att även om minnesmärken, födelsedagshälsningar och kärleksförklaringar är vanliga inom graffiti, är de bara en pytteliten del av allt som målas. På ungdomscentralens väggar målas tusentals verk om året, så många att det är nästan omöjligt att dokumentera dem alla.
Salminen vill också påminna om att de som målar ofta ser sig som gatukonstnärer och gör sina verk på egen tid och med egna pengar.
– Det finns en seglivad och felaktig uppfattning om att graffiti alltid föds ur något slags ungdomsångest. Men de aktiva målarna gör hundratals målningar om året och de har naturligtvis helt olika motiv bakom varje verk, precis som alla andra konstnärer. Det är synd att så mycket av diskussionen kring gatukonst är problembetonad och att man söker motiven i negativa känslor. Verkligheten är bredare än så, säger Antti Salminen.