Haakana: Släpp ut rövarungarna!
Bästa medföräldrar: Acceptera några gråa hår till och be den där obehagliga känslan i maggropen dra åt pipsvängen. Släpp ut era små rövardöttrar och -söner, skriver Markus Haakana i sin kolumn.
Det är vår, och inte helt olikt Ronja Rövardotter börjar det äldre barnet längta ut i friheten, att få röra sig på stan (eller åtminstone vår del av stan) på egen hand.
Och precis som pappa Mattis i sin borg måste även den moderna stadsföräldern någon gång inse att det är dags. Han förstår inte när och hur det gick så, men plötsligt är det dags att låta barnet se hur mycket större världen är. Ut i Mattisskogen!
Mattis är för all del en sagofigur, och dessutom en rövarhövding som bor mitt i en skog, men han har mycket att lära dagens stadsbarn och framför allt – föräldrar.
Mattis främsta lärdom var att hålla förmaningarna till ett minimum. Vilse skulle en inte gå, och inte trilla i älven. Goda råd i vilken vattennära stad som helst. Ronja lärde sig därför att hitta rätt och simma, ifall hon någon skulle gå vilse eller trilla i älven. Utan flytväst och utan Reseplaneraren.
Därtill skulle en akta sig för vildvittror och grådvärgar och Borkarövare. I modern miljö kunde de förmaningarna gälla personbilar, aggressiva skummisar och … ja, Borkarövare.
"Hur vet jag vilka som är vildvittror och grådvärgar och Borkarövare", frågade Ronja.
"Det märker du", sa Mattis.
"Ja, då så", sa Ronja.
Skummisar som inte är aggressiva utan som till exempel bara talar för sig själva är inget man behöver akta sig för. De kanske inte är hjälpsamma, men inte heller farliga. Lockande röster ur dimman är bra att hålla sig ifrån, då kan det till och med vara bra att ha en kompis som drar en åt andra hållet.
Och med dessa förmaningar löpte Ronja ut i Mattisskogen. Trots farorna. För Mattis råd var att akta sig, inte att vara rädd. Rädsla var tvärtom något som skummisarna kände på långt håll, och då blev de farliga. Det gällde för Ronja att öva sig att inte vara rädd, vilket hon även gjorde av alla krafter.
Jag gillar tanken på att barnet kan göra hela staden till sin. Staden är inget man behöver vara rädd för, den kan vara din Mattisskog om du bara förstår att ta vara på dig.
Mattis älskade inget mer än sin dotter, men förstod att hon måste ut på egen hand, om hon alls skulle klara sig i livet.
Vi lever trots allt i ett av världens tryggaste länder. Sedan 1980 har gatuvåldet halverats i Finland. Också trafiken har blivit tryggare för både fotgängare och cyklister.
Vi har mobiler som vi kan nå barnen med, och som kan hjälpa dem att hitta rätt. Och de flesta har något annat som Mattis saknade: en god kontakt med barnets vänner och vännernas föräldrar.
Bästa medföräldrar: Acceptera några gråa hår till och be den där obehagliga känslan i maggropen dra åt pipsvängen. Släpp ut era små rövardöttrar och -söner.