Karisbo tillbaka från Nepal - “Jag hade tur och mår bra"
Då strömmen gick och marken började vibrera rusade Bjarne Rönnqvist ut från gudstjänsten i stadsdelen Thimi där skalven fällde honom ner på knä.
– Enligt mig själv mår jag riktigt bra. Det är en sak att följa med situationen på tv och en annan att vara där, säger Rönnqvist.
Hans erfarenhet är att verkligheten kan vara samtidigt både värre och lugnare än mediernas bilder och rubriker om stigande dödssiffra och ilskna och uppgivna folkmassor.
Vad upplevde du de sista dagarna i landet?
– Ens upplevelser beror mycket på vad man råkar träffa för grupper. Jag var på flygplatsen på söndagen och köerna var långa, paniken bland utlänningar var stor då alla ville därifrån och rykten florerade om att bränslet började ta slut. Samtidigt var nepaleserna väldigt lugna med tanke på omständigheterna. En del utförde sitt arbete leende trots att deras hemby raserats. Strömmen var för övrigt borta i hela Katmandu ännu då vi reste på torsdagen.
Sprang ut ur kyrkan
Rönnqvist är missionskyrkans biståndsledare och var i Nepal för att planera ett eventuellt nytt biståndsprojekt inom sjukvård i en del av de avlägsna bergsbyarna i östra delen av Kathmandudalen.
Där är lördag gudstjänstdag och en och en halv timme in i mässan slogs strömmen av och marken började vibrera.
– Jag satt nära utgången och var en av de första som kom ut. Så fort jag förstod vad som hände sprang jag ut, lämnade väska och skor för att snabbt komma ut och inte blockera utgången. För de som var längst inne i kyrkan blev det säkert mer traumatiskt, säger Rönnqvist.
Då han kom ut sprang han ut på en åker. Marken började röra sig mer och han kastades omkull.
Dramatisk timme
En minut senare reste han sig, men faran var ännu inte över. Han åkte vidare i en bil som körde på ett smalt gatuområde med risk för ras under första efterskalvet.
– Det var en farlig situation. Vi körde snabbt förbi och kom ut på en större trafikled där en fyrtio meter lång spricka delade vägen som kollapsat en bit längre fram. Vår körfil sjönk ner ungefär trettio centimeter. Ledningarna vid sidan om vägen började smattra och smälla och där var många människor som inte visste vart de skulle ta vägen. Det var dramatiskt.
Efter två dygn i tält fick missionskyrkans team hotellrum och fortsatte planera biståndsprojektet genom ett flertal möten.
Planeringsmöten och pågående räddningsarbete flöt in i varandra under veckan. Området projektet gäller drabbades hårt och Rönnqvist nämner att tre kyrkor raserades och ett tiotal skadades.
Hur ser du på naturkatastrofer ur trons synvinkel, hur kan vi förhålla oss till dem utifrån tanken att varje liv är i Guds händer?
– Det är en svår och klassisk fråga om lidandets problem. Jag tror personligen att man måste hitta lösningar på sådana frågor själv. Jag kände en närvaro och ett beskydd som hjälpte mig från att gripas av panik. Tron kan ge en trygghet även då marken skakar under en.
Vilka tankar kretsar i ditt huvud nu en knapp vecka senare?
– Man känner sig glad för att ha överlevt. Det var förstås en omtumlande upplevelse även om jag snabbt kom i säkerhet.
Han är väl medveten om att en chock kan komma med fördröjning.
– Vi får se om jordbävningen inifrån ännu kommer, men jag tror det ska gå bra.