Hemkvarteren är alltid bäst
De allra flesta ungdomarna i Helsingfors mår bra, visar ny forskning. Problemet är den femtedel som inte gör det.
Får man tro biträdande stadsdirektör Ritva Viljanen var torsdagen årets absolut bästa dag i stadshuset. Och varför skulle man inte göra det. Hon var verkligen glad när det var fullt av ungdomar på alla våningar.
Det pågick workshoppar, debatter och föreställningar av olika slag i den byggnad där en stor del av de beslut som berör unga helsingforsares vardag fattas.
I egenskap av ansvarsperson med just ungdomar som ett specialområde höll Viljanen ett kort anförande innan Ungdomscentralens forskare tog över och redogjorde för huvuddragen i en omfattande undersökning som snart blir klar.
– Besluten som vi tar måste bygga på kunskap och information, sade Viljanen.
Det blir lätt konstigt när vuxna beskriver ungdomarnas verklighet, eller om vardagen beskrivs endast utifrån siffror. Ungdomscentralen, så gott som hela personalen, det vill säga över 300 personer, har dragit ut på stan och gjort intervjuer. Det blev över tusen. Intervjuerna har kombinerats med färsk statistik om hälsa, ekonomi, arbete, utbildning och levnadsförhållanden. Kvalitet och kvantitet, alltså.
- Ungdomscentralen har gjort 1 012 intervjuer. Materialet har kompletterats med färska uppgifter från stadens faktacentral.
- Nästan 103 000 helsingforsare är i åldern 10–24 år, 41 000 i åldern 10–17.
- Andelen svenskspråkiga ungdomar har vuxit med 17 procent (1 200 personer) sedan 2009.
- Huvuddragen i undersökningen presenterades i går, rapporten blir helt klar i november. Då gör HBL en djupdykning i materialet.
– Bemötandet var bra. Så gott som alla som vi talade med ville verkligen berätta om sitt liv. Många var glada när någon vuxen brydde sig om dem i tjugo minuter, säger Merja Hovi vid Ungdomscentralen.
Hur mår ungdomarna då? De allra flesta mår och lever bra, menar Ungdomscentralen. De har kompisar, sköter skolan och går vidare i livet. En inte helt obetydlig grupp har det ändå tufft. Det är problem i familjen, i skolan och på fritiden.
– Duger jag? Och klarar jag mig? är exempel på de alltomfattande frågor som många ungdomar har. Dessutom spelar föräldrarnas förväntningar in. Det finns områden i staden där det saknas vuxna exempel, säger en annan av forskarna, Pirjo Mattila.
Vad hon menar är att exemplen kunde vara bättre. Om ingen eller få i ett område exempelvis siktar på högre utbildning kuvas spirande viljor. Man fogar sig till den övriga gruppen.
Vänner behövs
En sak som forskarna betonar starkt är ungdomarnas känsla för hemkvarteren.
– Undersökningen visar varför vi måste sluta demonisera olika stadsdelar. Hemma är absolut bäst för dem som bor där, säger Tero Santaoja som leder stadens förortsprojekt.
Enligt enkäten är det inte mycket som ungdomarna kräver. Det behövs ställen där man kan umgås fritt och "bara vara". Biblioteken har allt mer förvandlats till sådana vardagsrum, men många väljer också att hänga hemma hos kompisar.
Alla har inte vänner och det framgår också av undersökningen. En del ungdomar säger att de vill ha det så, men inte alla.
– Det har påpekats att det är svårt att gå till en ungdomsgård utan vänner, och det är säkert sant. Därför funderar vi på hur vi bäst kan skapa organiserad verksamhet så att tröskeln sänks. Olika klubbar kan vara en bra inkörsport, menar Ungdomscentralens verksamhetsledare Tommi Laitio.
Röster som hörs
HBL:s praor Rasmus Anttila och Erik Holmberg, båda från Winellska skolan i Kyrkslätt, tycker att forskarnas iakttagelser ganska väl stämmer överens med deras upplevelser.
– Kyrkslätt är bra. Men kanske kunde det finnas mera att göra där, säger pojkarna om hemstaden.
Rasmus Anttila och Erik Holmberg deltog i bevakandet av Krutexpo i stadshuset, evenemanget som för samman beslutsfattare, tjänstemän, ämbetsverk, organisationer och ungdomar.
Pojkarna säger att de har trivts bra på Hufvudstadsbladet. De har överraskats av att det är så många människor som arbetar med olika uppgifter för att en tidning ska bli till.
Brukar ni läsa nyheter som handlar om ungdomar i tidningen?
– Nja, jag läser allt, säger Rasmus Anttila.
– Det gör jag med, men är jag intresserad av vad tidningarna skriver om oss också, säger Erik Holmberg.