Li Andersson: De privilegierade normala
Förra söndagen publicerade chefredaktören för tidningen Kaleva, Markku Mantila, en kommentar om Chelsea Manning.
Fritt översatt löd den att det inte är något under att Bradley Manning vill förändras till kvinna, då skvallrande alltid varit typiskt för kärringar. Sanna Ukkola, journalist på Rundradion, skrev en kolumn där hon undrade hur vi reagerar på verkliga människorättsbrott, om hela vår verbala arsenal används på att skjuta ner halvallvarliga skämt.
En norm definieras ofta som underförstådda förväntningar och regler i en social gemenskap. Normer handlar om antaganden om hurdana människor är, och framför allt, om hur de borde vara. Genom dem styr en majoritet medvetet och omedvetet vem som blir sedd och hörd, samt hur samhället förhåller sig till olika personer.
Antaganden om vithet och heterosexualitet hör till de starkaste. Katainens Heurekaforum påvisade med pinsam tydlighet hur normen för den finländska ekonomiska eliten utgörs av medelålders vita män. Många finländare som är födda här får dagligen svara på frågan “när har du flyttat hit” och för exempel på heteronormativitet kan man slå upp närmaste exemplar av Finlands lag.
Mantilas kommentar handlar inte om bra eller dålig humor eller om att bli sur för småsaker. Problemet är att han använde sin ställning som chefredaktör för att uttala sig på ett sätt som förminskar och förlöjligar såväl transpersoner som kvinnor, och således förstärkte negativa föreställningar och förhållningssätt.
Att vara normkritisk handlar inte om att förhindra eller förbjuda någon från att vara det den är. Är du en medelålders vit man eller en ung kvinnlig muslim så är du det. Du får vara just så hetero- eller homosexuell som du vill. Att förhålla sig kritiskt till samhälleliga normer handlar i stället om att skapa utrymme för alla, oberoende om man uppfyller de icke-uttalade krav som existerar. Genom att poängtera problemen med Heurekaforumet skapar man en uppmärksamhet som leder till krav på förändring. Genom att protestera mot Mantilas sätt att uttrycka sig kan man uppmärksamma den diskriminering transsexuella möter. Som Sanna Ukkola möjligtvis vet, utförs många av de mest grava människorättsbrotten mot grupper som utgör någon slags minoritet, som uppfattas som avvikande från det som i den rådande samhällsordningen är norm. I Uganda riskerar man döden som homosexuell och i Finland tvångssteriliserar vi transpersoner.
Det provocerande med att påvisa normer är att det handlar om att utmana och protestera mot det “normala”. Det är en synvinkel som inte behandlar minoritetspolitik eller vikten av att “tolerera dem som är annorlunda”, utan om att vi bör bli medvetna om egna privilegier, och på vilket sätt vi bidrar till att osynliggöra eller till och med diskriminera andra. I ett samhälle som annars genomsyras helt av tron på individualism, är det konstigt så svårt det kan vara att få folk att förstå att det bara handlar om att människor ska få bli sedda, behandlade och respekterade som jämlika individer.
Li Andersson är ordförande för Vänsterunga och stadsfullmäktigeledamot i Åbo.