Flickorna betalar för dyrbar felbesparing
När Afrika tvingades spara sig ur fattigdomen på 1980-talet sparade man i skolbudgeten. I dag kan forskarna påvisa att de flickor som inte fick gå i skola då skaffade så många barn att Afrikas nativitets-minskning upphörde 20 år senare.
Att utbilda flickor sägs vara det bästa sättet att bekämpa fattigdom. Många länder som har satsat på att sätta flickor i skola har utvecklats gynnsamt. Ju fler flickor som går i skola, och ju mer de utbildar sig, desto färre barn föder de som vuxna, och desto bättre förutsättningar har både kvinnorna själva och deras barn.
FN-organet Unesco spred den här insikten under hela 1980-talet. Men samtidigt, av andra orsaker, var statskassorna tomma i många utvecklingsländer. Mexiko meddelade 1982 att landet inte kan betala räntorna på sin utlandsskuld. Snart gjorde många afrikanska länder likadant.
U-länderna var beroende av Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) vars stödpaket villkorades mot strukturella anpassningsprogram (SAP-reformer) med krav på nedskärningar i statliga utgifter. De flesta länderna bantade skolbudgetarna, och följaktligen fick färre flickor gå i skola.
I samma länder har nativiteten eller födelsetalet gått nedåt över en längre tid. Men i många fall stannade den lovande trenden temporärt upp vid millennieskiftet och strax efter det. Tidigare har forskarna inte kunnat förklara varför.
Nu kopplar Wolfgang Lutz, Anne Goujon och Samir KC vid forskningsinstitutet IIASA i Österrike för första gången ihop SAP-reformernas smäll mot flickornas skolgång på 1980-talet med pausen i minskad nativitet 20 år senare. De pekar på ett samband i en artikel som ska publiceras i Demographic Research.
– När regeringarna skar i skolbudgeten offrades många flickors skolgång. Följden blev att de skaffade fler barn än de annars hade gjort, säger Anne Goujon till HBL.
Jobb ersatte skola
Forskarna har studerat hur andelen unga kvinnor (15–19 år) med ens lite skolbakgrund har förändrats över tid i afrikanska länder. Till exempel i Nigeria har bara 30 procent av de unga kvinnorna skolerfarenhet år 1970, men 1990 är andelen 60 procent. Åren 1990–95 brister den lovande trenden abrupt för att börja öka långsammare efter det (se grafiken).
– Flickor som föddes 1975–80 är de som drabbades när SAP-reformerna försatte det nigerianska utbildningssystemet i kris, skriver forskarna.
Nigeria skar kraftigt i skolbudgeten på 1980-talet, och det gick främst ut över landsbygdens flickor som tvingades stanna hemma och bidra till hushållets inkomster. I Kenya, Zambia och Niger gick det ungefär likadant.
– Mönstret är mycket tydligt: De länder som var mest utsatta för SAP skar kraftigt i skolbudgeten, och då folkmängden växte gick en allt mindre andel av barnen i skola, skriver forskarna.
Men, konstaterar de, det finns också länder med ett annat mönster. Senegal införde SAP-reformerna utan att skära nämnvärt i utbildningen, och där fortsatte andelen flickor i skola att öka. I Ghana som rentav lyckades öka utbildningsanslagen trots SAP-kraven ökade likaså utbildningen av flickor, rentav i snabbare takt.
Reagans och Thatchers politik
Under hela 1980-talet ökade Europas satsningar på utbildning med i snitt 16 procent i relation till hushållens inkomster, Asiens med 7 procent. I Afrika söder om Sahara minskade skolsatsningarna med 12 procent. Nigerias nedskärningar inföll under en period av snabb befolkningstillväxt.
– Mot den bakgrunden är det överraskande att inte desto färre barn blev utanför skolan. Det kan delvis bero på att lärarlönerna sänktes samtidigt. Våra data visar inte om nedskärningarna påverkade utbildningens kvalitet, men det verkar troligt att den inte förbättrades, fastslår forskarna.
Enligt Världsbanken och IMF syftade SAP-politiken till att återskapa förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och därigenom förbättra levnadsförhållandena för folket.
I en analys från 1990 konstaterar Världsbanken ändå att länder som implementerade SAP-reformerna skar i utbildning och hälsovård medan länder utanför stödprogrammet satsade mer på samma sektorer. Slutsatsen är att hälsa och utbildning måste betonas mer då de är investeringar i mänskligt kapital.
– Men 1990 var skadan redan skedd. Det finns en kohort (åldersgrupp) i många stora afrikanska länder som är mindre utbildad än de föregående och de efterföljande kohorterna, skriver Anne Goujon och hennes kolleger.
Hur är det möjligt att Världsbanken och IMF inte förstod det kontraproduktiva i sina krav?
– Jag tror att de fokuserade på att införa frihandel, och det förväntades ge ekonomisk tillväxt och lindra fattigdomen. Kom ihåg att det här var på Reagans och Thatchers tid, säger Goujon.
Nästan bevisat
Kvinnorna i den femårskohort Anne Goujon talar om fyllde 25 år vid och strax efter millennieskiftet. Då brast den nedgående trenden i nativitet i de länder som skurit i utbildningen 20 år tidigare. I länder som inte berördes av SAP eller som inte skar i utbildningen är samma kohort inte sämre utbildad. Nativitetsminskningen pausade inte heller i jämförelseländerna.
Är inte 20 år ett väl långt intervall mellan att flickorna stängdes ute från skolan och att de själva fick barn? Tenderar inte kvinnor utan utbildning att få barn tidigt, en del redan i tonåren?
– Det bästa vore att titta på exakt hur många barn just de kvinnor fick som utestängdes från skolan, men så exakta data finns inte. Därför tittar vi på femårskohorter. I länder söder om Sahara får kvinnorna flest barn när de är mellan 20 och 29 år. Fertiliteten minskar hos kvinnor över 30 och den är ännu mindre hos kvinnor under 20.
Anne Goujon fastslår med akademisk försiktighet att studien av allt att döma visar att SAP-reformernas slag mot flickors skolgång är den allmängiltiga orsaken till avbrottet i födelsetalsminskning.
– Det är inget direkt bevis, och ett sådant är svårt om än inte omöjligt att ta fram. Vi hoppas att en afrikansk doktorand ska jobba vidare på frågeställningen.