Rio är drömmen – målet är Hawaii för Lehtonen
EM-guldet i Rimini gjorde susen för Kaisa Lehtonens självförtroende. Nu siktar hon på att nå den absoluta världseliten i en av världens tuffaste uthållighetsgrenar.
Träden gungar i blåsten och den bleka junisolen värmer knappt. Men det bekymrar inte Kaisa Lehtonen.
Hon löper snabbt och elegant fram längs med skogsstigen nära Hanaböle träsk i Vanda. Stegen är lätta, effektiva och tekniskt fulländade.
HBL:s fotograf knäpper allt vad han hinner och ber henne springa om och om igen framför kameran. Det har hon inget emot.
– Jag orkar springa hur länge som helst, skrattar Lehtonen och tar ny fart.
– Hela dagen om så behövs.
EM-guld
Utan tvekan. Kaisa Lehtonen är Finlands i särklass bästa kvinnliga triathlet och färsk europeisk mästare på halv distans.
Ett EM-guld som bara är ett mellanmål under Lehtonens väg mot världseliten. Om tre år – eller kanske redan om två år – ska hon vara med och slåss om segern i den mytiska, sägenomspunna och prestigefyllda ironman-tävlingen på Hawaii.
– Det bästa med EM-loppet var att cyklingen gick så bra. Jag har tvivlat om min cykling ska räcka till för långdistans, men det gick väldigt bra i Rimini, säger Lehtonen glatt.
– Banan passade mig inte alls. Där var helt hemska utförsbackar och jag är lite mesaktig. Uppförsbackar passar mig bäst.
Lehtonen hade en dryg fem minuters ledning efter den 93 kilometer långa cyklingen och kunde defilera i mål som ohotad europeisk mästare. Lehtonen som är en stark löpare behövde inte ta i allt för mycket under den 21,1 kilometer långa löpningen.
– Jag har inte tränat särskilt mycket cykling, utan jag har haft ett rätt så balanserat träningsår. Jag fick ta det lite försiktigt under våren på grund av lite besvär med ena knät.
Knät besvärar
Lehtonen håller, medvetet eller omedvetet, handen över längdryggen när vi går och pratar. Hon har haft väldiga problem med sin rygg under årens lopp och tvingades till sin stora besvikelse stå över en prestigefylld halvdistanstävling på Mallorca tre veckor före Rimini då hon drabbades av ryggskott. Ursprungligen hade hon inte ens tänkt ställa upp i EM, men guldmedaljen botade snabbt besvikelsen.
– Ingen har kunnat förklara vad ryggbesvären beror på. Det kan hända att ledbanden är för korta och att det därför uppstår kramp ibland, säger Vandabon Lehtonen.
Just nu är ryggen bra. Men däremot har Lehtonen haft lite besvär med ena knät och beslöt att stå över European Games i Baku om en vecka, där hon skulle ha kunnat ta viktiga poäng i kampen om OS-biljetterna. Beslutet innebar samtidigt att Lehtonen troligen får begrava sin dröm om att delta i OS-triathlon i Rio de Janeiro.
– OS skulle kräva en stor satsning. Jag vet inte om jag är redo för det en gång till. Före London hade jag i ett skede åtta tävlingar under tio veckor på fyra olika kontinenter. Det var inte klokt, säger Lehtonen.
Till slut blev Lehtonen den första som blev utanför OS. Omkring femtio deltagare fick vara med i OS. Det var ett beskt piller att svälja.
Lagt om träningen
I och med att OS-projektet slutligen ser ut att gå upp i rök vänder Lehtonen blickarna mot de längre distanserna. Det är trots allt långdistans som är själva essensen i triathlon. OS-sträcka och sprint är en helt annan gren (se faktarutan). Triathlons drottningar och konungar kröns på den fulla distansen och det är uttryckligen långdistans och Hawaii som Lehtonen drömt om sedan hon var liten.
– OS är något av det finaste en idrottare kan uppleva, men höjdpunkten för min karriär infaller 2018. Då ska jag vara bland de bästa på Hawaii, säger Lehtonen, som efter att London rann ut i sanden lagt om sin träning för att klara sig på längre distanser.
Det innebär inte nödvändigtvis mera träning. Bara annorlunda. Och med mer fokus på cykling, som spelar en avgörande roll i långdistans.
– Jag går inte lika mycket till ytterligheter i min träning. Förut körde jag mer riktigt hårt och däremellan riktigt lätt återhämtning. Nu blir det mest grunduthållighet och fartuthållighet, säger Lehtonen.
Lehtonen fyller 34 år i år, vilket inte är någon hög ålder i sig för att vara en triathlet. Men du kanske tycker det är lite förvånande att den stora publiken inte hört om Lehtonen förut. Det är skäl att gå tillbaka i tiden lite.
Begåvad löpare
Lehtonens triathlonkarriär började – som för många andra triathleter – i simbassängen. Hon började simma i elva tolv års åldern.
– Men jag var inte ett dugg begåvad, skrattar hon.
– Jag blev snabbt förflyttad till föreningens elitgrupp. Men jag var för svag för att vara där. Jag kompenserade min dåliga teknik med grymma träningsmängder.
Fortfarande är Lehtonens simning relativt sett inte någon styrka. Däremot är hon en fantastiskt begåvad löpare.
– När jag var tretton följde jag med min pappa till (det 33 kilometer långa motionsloppet) Pirkan Hölkkä. Jag sprang med honom till 25 kilometer, sedan lät han mig springa så fort jag ville till mål, säger Lehtonen.
En sommar prövade hon också att cykla 180 kilometer med sin terrängcykel, efter att ha hört om det legendariska triathlonloppet på Hawaii. Det var då tanken föddes om att en gång bli världens uthålligaste stålkvinna.
Men det var först som sextonåring Lehtonen prövade triathlon, med sin kompis pappas alldeles för stora cykel i en liten tävling i Loppi. Och blev biten. Följande år vann hon redan juniorernas NM-guld.
En livsstil
Vägen till stjärnorna, eller åtminstone till Hawaii, var utstakad. Men det visade sig vara en slingrande väg.
– Under fem år var jag i praktiken helt ur spel på grund av knäproblem. Det är säkert därför jag kan utvecklas så mycket fortfarande.
Men inte ens då, under de mörkaste stunderna, övervägde Lehtonen att lägga av och ge upp sina drömmar. Inte ens då hon snavade i en grop nära hemmet i Vanda och slet av nästan alla ledbanden i knät.
– Att lägga av var aldrig ett alternativ. Idrotten är en livsstil. Jag kan inte vara utan träning. Jag kunde göra annat, simma och cykla fast jag inte löpte, säger Lehtonen och lyser upp igen:
– Jag blir säkert ett sådant där sjuttioårigt russin till gumma.
Nu är Lehtonen tillbaka på rätt spår. Det syns också i resultaten. Inom kort tid har Lehtonen varit femma i EM, vunnit silver i VM och guld i EM.
OS-gränsen en munsbit
Och trots att Lehtonen tvingats göra kompromisser med löpträningen går hennes löpning utmärkt. Förra sommaren var Lehtonen tvåa i ett halvdistanslopp i Sankt Pölten. Hennes tid på den 21,1 kilometer långa löpningen var 1.16,13, vilket vid tidpunkten hade varit inhemskt årsbästa på halvmarathon.
Löpsträckorna är aldrig lika noggrant uppmätta i triathlon som i friidrott, så resultatet kunde givetvis inte gälla som ett officiellt halvmarathon. Däremot är det obestridligt att hon var trea på FM i halvmarathon 2013 med tiden 1.16,32.
Lehtonens starka löpning öppnar också en bakdörr till OS. Hon drömmer nämligen om att senare i sommar slå OS-gränsen i marathon, som troligen ligger vid 2.42.
– Det blir lätt! säger Lehtonen innan hon ser sig tvungen att backa lite.
– Jag tror det är helt realistiskt att sikta på 2.37-2.38. Men frågan är om benen håller. Jag vet inte vad som händer efter 30 kilometer.
Det skulle också öppna för ekonomiskt stöd från olympiska komittén. Lehtonen försörjer sig med hjälp av sponsorer och genom att coacha och skriva expertartiklar.
– Jag börjar vara lite trött på att inte ha någon fritid, säger hon – utan att låta det minsta trött.
Hon drar vant på sig våtdräkten för att posera i vattnet. Hanaböle träsk glittrar lockande i solen. Men skenet bedrar en aning. Yttemperaturen ligger fortfarande kring 15 grader. En nackdel med att vara triathlet i Finland.
– Jag är lite oroad över att det kommer att vara grymt kallt i vattnet i VM i Motala, säger hon.
VM i Motala
Långdistans-VM i Motala om dryga två veckor är Lehtonens följande stora mål. Hon försvarar ett silver från Weihan förra året, men den här gången är löpningen 30 och inte 20 kilometer.
– I september-oktober vill jag pröva ett marathon och senare i höst vill jag köra ett fullångt triathlon. Det fascinerar grymt mycket, säger Lehtonen med ett leende.
Hon drar på sig en huva och sockor av neopren för att köra ett litet träningspass i det kyliga träsket. Sedan vinkar hon och stegar ut i vattnet. Det är inte precis Kailua Bay, men drömmen om Hawaii håller henne varm och driver henne framåt.