I Grekland handlar EU-valet om Grekland
Vi träffade honom för tolv år sedan – läraren som ville klara sig med ett jobb. I dag har hans lärarlön skurits ner med nästan hälften. Men Michalis Skevofilakas beskyller inte EU, utan Greklands egna beslutsfattare.
Barnen stojar på gården utanför lågstadieskola nummer 1 i Glyfada utanför Aten.
Det ser ut som för tolv år sedan, men de höga portarna är låsta med hänglås. Vi får inte komma in på skolområdet den här gången, och än mindre ta bilder – rektorn ogillar det, och det är allt svårare att göra reportage någonstans längre.
När euron var ny 2002 träffade HBL klassläraren Michalis Skevofilakas, som jobbade i skolan på dagarna, men sålde livförsäkringar på eftermiddagarna. I det färska eurolandet beskrev han hur välfärdssamhället inte fungerade, hur folk dubbeljobbade och extraknäckte, en del svart, för att höja sin levnadsstandard.
Då gick hans nettolön som lärare ännu på 1080 euro i månaden, och han drömde om att kunna vara klasslärare på heltid.
I dag är han det, men det gick inte som han tänkt, och lönen är ett minne blott.
Skevofilakas slutade sälja livförsäkringar för tre år sedan, då han tyckte att villkoren blev tyngre än nyttan.
– De ville bara ha mer och mer, säger han.
Lärarlönen har skurits ner med över fyrtio procent. Några hundra euro i månaden är familjens inkomst.
– Egentligen har den fallit mer om man räknar in skatterna. Fastighetsskatten är tusen euro per år och bilskatten värderas på mera än bilen kan säljas för. Det är oetiskt, stöld, tycker han.
Hans barn är nu 17 och 22 år gamla, i den ålder då man vill söka sig extra jobb vid sidan om studierna. Men det är också svårt. Sonen som jobbade på ett kafé fick uppleva att lönen sänktes på en eftermiddag. På morgonen utlovades trettio euro för hela dagen, men när det var dags att gå hem fick han hälften.
Dagen efter att vi träffas är det generalstrejk – en av de många som stängt av de större städernas centrumkvarter de senaste åren. Bland dem som marscherar finns lärarna och flera andra yrkesgrupper.
– Jag jobbar på ett bageri, jag började där när jag var 17 och nu är jag 23, säger Xenia, en av de unga svartklädda som går under anarkisternas flagga.
– Tidigare var min månadslön 1200 euro. Nu är den 580, säger hon.
Att anarkisterna, fackföreningar och andra med till synes olika ideologi går i samma protesttåg är hon redan van vid efter oräkneliga strejker.
– Anarkisterna är emot all myndighetskontroll, men vi som är här på torget har alla egentligen samma ärende, vi demonstrerar mot regeringen.
Den sittande högerledda regeringen, med premiärminister Antonis Samaras i spetsen, har lett de senaste ekonomiska reformerna som varit ett krav mot stödpaketen av IMF och EU.
Litar inte på partierna
EU-valet i Grekland sammanfaller med landets kommunalval, och tillsammans ses de som en inrikespolitiks mätare. Vänsterpartiet Syriza, som leder i vissa opinionsmätningar, och flera nyare partier som vuxit snabbt med missnöjet, har målsättningar som handlar mindre om EU och mer om att fälla regeringen.
En konstnär som presenterar sig som Theo, som demonstrerar på Syntagmatorget under generalstrejken, anser att Syriza är precis "samma skrot och korn som Pasok" eller andra styrande partier varit.
– Syriza förändrar ingenting. Det är inte ett alternativ och partiet kommer ändå i praktiken att samarbeta med andra. Syriza är för EU, och EU är dåligt för vår hälsa. Det var en bättre idé i början, men unionen är inte till för människor utan för kapitalister och alla vet det, säger han.
Många tänker så, eftersom olika nybildade partier fått ett uppsving inför både lokalvalet och EU-valet.
Den här gången behöver kravallpoliserna inte använda gasmaskerna som hänger vid midjan. Det är lugnt – åtminstone fram till nästa dag.
Samma morgon som Grekland kan avisera att landet för första gången sedan krisen briserade kunnat ta lån på marknaden – utanför EU:s och IMF:s stödsystem – exploderar en bilbomb utanför den grekiska centralbanken.
Vill inte flytta
Michalis Skevofilakas är inte bitter på euron eller EU. Hans pekfinger riktas mot beslutsfattare i det egna landet.
– Det var ett gott ändamål, men pengarna har runnit i väg till korruption, säger Skevofilakas.
Om det hade funnits vilja skulle Grekland ha utnyttjat både eurotiden och alla EU-medel till att bygga upp funktioner som datasystem och kommunikationsteknologi hos myndigheter och offentliga inrättningar, tycker han. I stället misstänker han att projektpengar och offentliga medel glidit ner i fickorna på mellanhänder. Hans farhågor väcktes till exempel då skolan hade jämfört priserna på olika elektriker, och den lokala administrationen valde en kontraktselektriker med mer saltad prislapp än andra på marknaden. Därför är han nu aktiv för att byta lokala beslutsfattare inför kommunalvalet, och gör valarbete för en motkandidat till den sittande borgmästaren i Glyfada.
Skevofilakas nagelfar sitt lands beslutsfattare men när det gäller Grekland ger han inte upp lätt. Till exempel är han den minst entusiastiska då familjen diskuterar en flytt till Australien, där hustrun har släktingar.
– Jag vill stanna kvar. Om alla dugliga människor bara flyttar härifrån, vem ska då ta hand om allt det här?
Att sälja huset är i praktiken en omöjlighet, eftersom beskattningsvärdet på ett sålt hus är mycket högre än vad man kan sälja det för, om man alls får det sålt. De skulle alltså i praktiken tvingas låta huset stå och bara flytta.
Som klasslärare har han sin beskärda del att axla. Inte bara sänkt lön, utan också vad skoleleverna tänker, känner och lär sig.
– Eleverna har rätt att få veta, så jag pratar om situationen i Grekland. Jag försöker ta både en praktisk och ur en filosofisk synvinkel, för jag vill ju inte påverka dem negativt. Jag brukar säga att det finns en tid att vara rik, och en tid att vara fattig. Det finns tidpunkter när det känns dåligt, men då får man en annan när det känns fint. Att livet går i vågor, brukar jag säga dem.
– Och bättre kommer det ju att bli. Men jag vet inte om jag själv hinner uppleva det.
På lågstadieskolan i Glyfada har det under krisen uppstått ett hjälpnätverk där drygt hundra familjer tagit de tolv fattigaste i beskydd, samlar in pengar och ser till att skolmaterial, kläder, klassresor och nödvändigheter inte blir ett problem för de utsatta familjerna. Glyfada är ett av de mer välbärgade områdena, men också här kan man se medelklassen rota i sopflak, återanvända, eller hjälpa sina grannar så som skolans familjer hjälper varann.