Få textilbolag bryr sig om etik på fabrikerna
Att definiera vad som är en skälig lön är centralt inom textilindustrin, anser frivilligorganisationer. H&M har i sin färska hållbarhetsrapport satt upp målet att 2018 betala merparten av sina arbetare lön som går att leva på. Men många företag tiger om problemet.
Bränder vid textilfabriker i Bangladesh, barn som jobbar tolv timmar per dag vid fabriker i Filippinerna, bomullsplockare som utsätts för farliga kemikalier i många länder. Listan kan göras lång på missförhållanden i de länder där en stor del av kläderna i våra modekedjor produceras.
Någon direkt lista på vilka länder som bryter mest mot mänskliga rättigheter finns inte, däremot en lista på länder där olika sorters demokratiska problem finns. Textilländer som Kambodja, Kina och Bangladesh noteras alla på listan.
Lönerna och framför allt att definiera vad som är en skälig lön som går att leva på är en av de centrala frågorna då det gäller textilproduktionen i utvecklingsländer, konstaterar verksamhetsledare Sonja Vartiala på Finnwatch.
– Många länder har numera infört en minimilön, men det innebär inte att det är en lön som går att leva på och det finns ingenting som förbjuder företagen att betala högre löner, säger Vartiala.
Den svenska klädjätten Hennes & Mauritz publicerade i går sin hållbarhetsrapport för i fjol. Utan någon djupare analys av rapporten tycker Vartiala att den innehåller många positiva faktorer. H&M offentliggör bland annat sina producenter i första ledet, något som gör det lättare för frivilligorganisationer att kontrollera fabriker där kedjans produkter tillverkas.
Den svenska klädjätten har också satt som mål att merparten av textilarbetarna 2018 ska betalas skälig lön. Hur skälig lön definieras framgår däremot inte.
Kedjor mörkar
Sveriges Radio sände i går en intervju med den kambodjanska människorättsaktivisten Tola Moeun som uppgav att det inte blivit bättre för arbetarna sedan Kambodja införde en minimilön på cirka 100 dollar i månaden. Det finns ingenting som förbjuder företagen att betala mer, påpekade hon i intervjun.
Sonja Vartiala konstaterar att lönefrågan blir svår då textilarbetarna i många länder inte har möjlighet att organisera sig fackligt, utan förväntas förhandla om sina löner på egen hand.
– Hur det går återstår att se, säger hon.
Organisationen Clean Clothes har publicerat en rapport över internationella klädmärken och deras lönepolitik i Asien. Organisationen frågade en rad företag vad de gör för att slå vakt om att arbetarna betalas en skälig lön.
Marks & Spencer hörde till de kedjor som klarade sig bäst i den jämförelsen. Kedjan står under rubriken "Arbetet har börjat, men är otillräckligt". H&M hamnar i nästbästa kategorin där lönearbetet karaktäriseras som påbörjat men tills vidare otillräckligt.
Bland de företag som inte egentligen gör någonting listas till exempel Esprit, Gucci, Mango, Orsay och Versace. Företag som över huvud taget inte svarade på Clean Clothes frågor var bland annat Armani, Benetton, Diesel, Mexx och Replay.
Kvalitet kräver kontroll
I den lilla festdräktaffären Boutique Françoise kommer etiska kläder sällan på tal. Butikens ägare Elise Saarikko säger ändå att kläderna inte kan ha tillverkats i vilken fabrik som helst.
- Det är svårt att göra en lista på vilka länder som bryter mest mot mänskliga rättigheter.
- Business Social Compliance Initiative, BSCI, är ett europeiskt affärsdrivet samarbetsinitiativ för företag som vill förbättra arbetsförhållanden i den globala leverantörskedjan.
- BSCI har en lista på riskfaktorer i olika länder och länder som Bangladesh och Kambodja finns bland högriskländerna.
- Finländska företag strävar efter att följa BSCI:s rekommendationer
- Samarbetsorganet får kritik av frivilligorganisationer för att inte ställa tillräckligt hårda krav på företagen
– En boutique är en boutique, vi köper upp dyra kläder av hög kvalitet och man ser att de är gjorda med omsorg. Det är en helt annan sak än de stora kedjornas massproduktion i fattiga länder.
Butikens kläder tillverkas i Europa, ofta i Frankrike, England eller Tyskland.
– Jag har svårt att tro att arbetsförhållandena i en fabrik i Frankrike kan vara så dåliga, säger Saarikko.
Enligt Saarikko finns ett samband mellan klädernas kvalitet och hur etiskt de är producerade.
– Jag köper huvudsakligen av etablerade medelstora tillverkare som har en lång tradition av välgjorda kläder och åtminstone kvaliteten på deras kläder övervakas noggrant.
Vad kan då en medveten konsument göra för att välja etiska textilier?
Enligt Sonja Vartiala är det svårt att ge någon allmängiltig regel, kedjan från råvara till produkt är såpass lång. De riktiga, etiska produkterna är klart märkta, men tillverkningsvolymerna små i förhållande till massprodukter.
Stora företag som H&M har ett speciellt ansvar just på grund av sin storlek, anser hon. De finländska textilföretagen är mycket mindre men goda exempel finns också bland dem, konstaterar hon och nämner Lindex och Nanso.
En arbetsgrupp på Arbets- och näringsministeriet ska i slutet av april lämna sin rapport om hur finländska företag beaktar mänskliga rättigheter i sitt arbete.
– Läget i Finland är bra, men vi försöker se hur det kunde förbättras, säger regeringsrådet Antti Riivari som är ordförande för arbetsgruppen.
Riivari konstaterar att frivilligorganisationerna gärna skulle se juridiskt bindande krav på finländska företag, medan företagen främst efterlyser mera information om hur de ska hantera de eventuella risker som finns i deras produktionskedjor.
– Vi försöker ambitiöst åstadkomma en proaktiv agenda, men ett litet land som Finland kan knappast ensamt lösa de stora etiska frågorna, säger Riivari.
Målsättningen är att i första hand komma med råd kring hur man slår vakt om att mänskliga rättigheter beaktas i produktionskedjan. Ska något lagstiftningsarbete göras blir det en senare fråga, påpekar Riivari.