Barn i kläm i byråkratin
Vattentäta skott mellan olika myndigheter gör att barn som far illa kan bli utan hjälp. Till exempel socialvården och hälso- och sjukvården får inte dela information med varandra. – Tystnadsplikten är en risk, medger Sonja Mattila, chef för familjearbetet i Helsingfors.
För någon vecka sedan slog hälsovårdaren och barnmorskan Patricia Clayhills-Siljama larm på HBL:s insändarsida: Barn far illa då myndigheterna inte samarbetar.
– Familjernas integritet och tjänstemännens tystnadsplikt prioriteras framför barnens säkerhet, menar Clayhills-Siljama. Ingen ansvarar för att samarbetet fungerar när det gäller familjer med mångdimensionella problem.
Med över tjugo års erfarenhet av mödrarådgivningen i Helsingfors vet Clayhills-Siljama vad hon talar om. Hon talar till exempel om familjer med problem med alkohol och droger, psykisk ohälsa och omhändertagna barn. Om graviditeter som föranleder barnskyddsanmälan innan barnet ens är fött.
– Men gör jag en barnskyddsanmälan får jag aldrig veta vad den resulterar i, och jag har ingen aning om vad familjen får för hjälp i övrigt, säger Clayhills-Siljama.
Så här till exempel:
– Jag har en klient vid rådgivningen som har fyra omhändertagna barn och är gravid med sitt femte. Jag har gjort en förhandsanmälan till barnskyddet, men jag har ingen aning om vad det finns för planer för familjen eller vilken hjälp den får.
Ingen tar helhetsansvar
Mellan de olika myndigheterna finns vattentäta skott. De kan inte begära eller ge varandra information, förutom barnskyddet som har rätt att be om information och kalla till samarbete.
– Det skulle säkert vara till fördel för familjerna att det fanns ett mer systematiskt samarbete mellan dem som jobbar med familjen. Nu finns ingen som tar helhetsansvar.
Bara med klientens lov kan till exempel socialvården och hälso- och sjukvården dela information. Men de som behöver hjälp vill inte alltid ha den.
– Det är ett jättestort problem, och det handlar säkert ofta om en rädsla för barnskyddet och eventuella omhändertaganden.
Hur borde det vara?
– Det finns många dimensioner. Men samarbetet mellan dem som jobbar med familjerna borde vara smidigare, så att man skulle blåsa åt samma håll. Hur jag än står på familjernas sida tycker jag att man borde kunna ingripa lättare när det gäller små barn, säger Clayhills-Siljama.
Frågan har diskuterats flitigt i olika arbetsgrupper under det senaste året. På bordet ligger justeringar i barnskyddslagen, socialvårdens klientlag och en förpliktelse för myndigheter att direkt polisanmäla fall där barns liv och hälsa kan anses hotade.
– Som det är nu görs anmälan först till barnskyddet, och när polisen väl kopplas in kan det hända att man redan sopat undan alla spår, säger konsultativa tjänstemannen Pia-Liisa Heiliö på Social- och hälsovårdsministeriet.
Hon påpekar ändå att det redan nu finns möjligheter till samarbete, men att okunskap och oklarheter i lagstiftningen gör att myndigheterna kanske är onödigt försiktiga. En socialarbetare inom barnskyddet kan till exempel kalla in andra som arbetar med en familj om det till exempel behövs uppföljning via hälso- sjukvården.
Det finns också planer på att den myndighet som gjort en barnskyddsanmälan ska få så pass mycket respons att man meddelar att fallet har lyfts upp och behandlas.
"Gammalmodigt”
Tystnadsplikten väger ändå tungt.
– Klienternas förtroende är väldigt viktigt. Det ska kännas tryggt att söka sig till tjänster, säger Sonja Mattila, chef för rådgivnings- och familjearbetet i Helsingfors.
Dessutom samarbetar myndigheterna nog, menar hon, även om de inte delar uppgifter. Om till exempel en vårdare är orolig finns alltid möjligheten att göra en barnskyddsanmälan. Och så kan man erbjuda stödtjänster i hemmet för familjen.
– Jag tycker själv att det är väldigt gammalmodigt att arbeta så att familjen inte är med. Det leder ingenvart.
Gammalmodigt eller inte, också på Centralförbundet för barnskydd ser man rum för förbättring.
– Informationsutbytet mellan myndigheter är definitivt ett problem. Information finns, men utspridd på många olika bord. Då informationen inte finns samlad på ett och samma ställe förstår man kanske inte att nu är det allvar. Det är det tragiska fallet Eerika ett exempel på. Många visste, men ingen visste allt, säger verksamhetsledaren Seppo Sauro.
Sauro vill inte skrota tystnadsplikten, men hur den tillämpas kunde diskuteras.
– I vissa fall kunde den kanske tillämpas kollektivt av vissa myndigheter, så att det vore lättare att få ett grepp om helheten.
Vem har helhetsansvaret när det finns mångbottnade problem, Sonja Mattila?
– Det är en bra fråga. Alla svarar för sitt eget jobb, och i jobbet ingår ett grepp om helheten. För en hälsovårdare innebär det att ordna med det stöd som behövs, till exempel hänvisa kunden vidare till socialvården. Sedan är det nästa instans som ansvarar för sin bit.
• Flera arbetsgrupper har grunnat på hur man kunde förhindra familjetragedier genom att förbättra bland annat myndigheternas samarbete.
• I går behandlade ministerarbetsgruppen för inre säkerhet myndigheternas informationsutbyte i anslutning till familjedråp. Myndigheterna ska bland annat förpliktas att anmäla direkt till polisen då barns liv och hälsa kan anses stå på spel.
• Kommunernas ansvar för att ordna socialservice i anknytning till familjevåld ska fastslås i lag. Dessutom planeras en handbok i hur redan befintliga bestämmelser ska tolkas, eftersom det visat sig finnas oklarheter.
• Ändringarna i socialvårdslagen och barnskyddslagen ska lämnas till riksdagen senast i höst.