Privata pengar botar selektivt
När staternas kassor gapar tomma förväntas privata företag komma in och bygga välfärd i u-länder. Civilsamhället befarar att det slår fel.
I dag samlas experter i Esbo för att diskutera hur global hållbar utveckling ska finansieras i framtiden. När en FN-kommitté ska presentera ett förslag i höst är tipset att man söker pengar på privat håll då finanskrisen har försvagat många länders förmåga att ta fram offentliga pengar.
Enligt Jesse Griffith på Eurodad, ett nätverk för u-landsfinansiering och fattigdomsbekämpning, är partnerskap mellan det offentliga och det privata (PPP) ändå inte lösningen.
– Företag ska naturligtvis göra affärer. Regeringarna brukar vara riktigt bra på att teckna dåliga kontrakt. Faktum är att PPP blir dyrt, säger han.
PPP inom u-biståndet brukar betyda investeringar i tillväxtekonomier där företagen ser vinstchanser. De fattigaste länderna tenderar att bli lottlösa. Paul Okumu som representerar det afrikanska civilsamhället säger att näringslivet, i synnerhet i Europa, har regeringarna som dräng i ett olyckligt äktenskap.
– PPP är helt enkelt ett sätt att suga ut regeringarna på pengar. Vi måste upplösa det här äktenskapet.
Expertisen i Esbo ska diskutera finansieringsmodeller för utvecklingsagendan efter 2015 då millenniemålen löper ut.
– Det största hotet är att man bara justerar millenniemålen och pratar partnerskap. Man måste tackla de stora strukturella frågorna som klimatförändringen, skatteparadisen och bristen på spelregler för till exempel gruvindustrin i Afrika, säger Aino Pennanen på biståndsplattformen Kepa.
Villkor behövs
Paul Okumu undantagen avfärdar folkrörelserna ändå inte privatfinansiering eftersom de offentliga pengarna tryter trots högtidliga löften. Finlands regering beslutade nyligen att skära i biståndet till u-länderna med 50–100 miljoner euro om året.
– Om det ska ersättas med privata pengar så för all del, men vi måste diskutera villkoren, säger Pennanen.
Jesse Griffith är kritisk till budgetnedskärningar i biståndet.
– Det är småpengar i relation till bnp. Summan gör ingen skillnad för Finland.
Däremot, säger han, bygger mottagarländerna skolor och vägar med samma pengar.
– Det blir kontraproduktivt att skära i bistånd eftersom det ligger i allas intresse att bekämpa global fattigdom. Det minskar oroligheter och bromsar migrationsströmmarna.
Sannfinländarna anser tvärtom att regeringen borde ha skurit mycket kraftigare i biståndet. Juho Eerola som sitter i partiets presidium betecknar det som omoraliskt att regeringen fortsätter att bevilja u-landsbistånd fastän Finland skuldsätter sig, höjer skatterna och skär i barnbidragen. Sannfinländarna vore beredda att strypa biståndet.
Vad skulle hända om Finland gjorde det, Jesse Griffith?
– Det skulle påverka alla länder Finland bistår. Eftersom givarländerna tänker först på sig själva är biståndet instabilt. Det skulle bli omöjligt svårt för mottagarländernas makthavare att budgetplanera om de inte vet om Finlands andel faller bort.
Vi tar mer än vi ger
I populismens tidevarv är Juho Eerola allt annat än ensam om uppfattningen att eget folk går före andra. Med respekt för sociala problem i Finland påpekar Jesse Griffith att vi talar om två skilda världar.
– Två miljarder människor lever i extrem fattigdom. De bär bördan för nedskärningar i bistånd. Småpengar kan göra stor skillnad för dem.
För att göra stor skillnad för betydligt fler bör de rika länderna eliminera skatteparadisen, anser Griffith. De gömmer mångfalt mer pengar än hela världens sammanräknade bistånd. Mycket av de pengarna sugs ut ur Afrika via multinationella bolag som skattesmiter.
– EU-länderna sponsrar skatteparadis. Det finns vissa länder, sektorer och personer – en finansiell elit – som gynnas av det här missförhållandet medan alla vi andra EU-medborgare missgynnas. Systemet måste bli genomskinligt så att skatterna kan uppbäras.
Här ser Griffith med hänvisning till några färska beslut i EU-parlamentet att rättvisan vinner små segrar hela tiden.
– Det är långt kvar till målet men chanserna är bättre än på länge. Regeringarna behöver pengar, allmänheten protesterar och skandalerna avlöser varandra.