"Som en pusselbit som faller på plats"
För Titti Sundblom har adoptionen aldrig varit något dramatiskt. Men genom att få träffa andra adopterade blev hon en del i ett sammanhang hon inte visste att hon saknat.
När Titti Sundblom, 45, var tre månader gammal adopterades hon från Helsingfors till en åländsk familj. Hon har alltid vetat att hon är adopterad och har alltid talat öppet om det. När hon för två år sedan gick med i föreningen Adopterade Finland insåg hon ändå hur viktigt det är att få tala med andra adopterade.
- De adopterades dag firas för andra året i Finland. Dagens firas också i andra nordiska länder.
- Adopterade Finland firar de adopterades dag med kaffebjudning klockan 15–20 i dag på Stora Robertsgatan 1a. Träffen är öppen för alla.
- Föreningen arrangerar en nordisk årsträff i Helsingfors den 14–16 mars med diskussion, mingel och föreläsningar av bland andra adoptivmor och minister Eva Biaudet och Maria Hintze från genetiska polikliniken vid Folkhälsan. Mer info finns på www.adopterad.fi.
– Det var som en pusselbit som faller på plats. Även om vi alla har olika bakgrund kan vi känna igen oss i varandra, säger hon.
Adopterade Finland är en förening som ordnar träffar för både nationellt och internationellt adopterade runtom i Svenskfinland. Föreningens grundare Magdalena Böling-Navarro och Minna Vihavainen hade insett att det finns behov av kamratstöd bland adopterade.
– Många tycker det är skönt att höra att också andra tänkt på de frågor man själv funderat på, säger verksamhetsledaren Minna Vihavainen.
Frågor om identitet
Att vara adopterad är något som följer med en genom livet. Enligt ordföranden Magdalena Böling-Navarro väcks intresset att tala om adoption ofta vid någon speciell tidpunkt som aktualiserar frågor om den egna identiteten, till exempel i tonåren eller vid en 40-årskris.
Titti Sundblom började tänka på sina biologiska rötter då hon själv fick barn. Då Sundbloms styvpappa dog för tre år sedan insåg hon att det snart kan vara för sent att söka upp sina biologiska föräldrar. Hon bestämde sig för att leta fram sina adoptionsdokument.
Av handlingarna framgick bland annat varför hennes biologiska mamma beslöt att adoptera bort Sundblom.
– Då, 1968, såg livet annorlunda ut för en ensamstående mamma. Som kvinna hade man inte många alternativ, säger Sundblom.
Sundblom är glad att hon läste dokumenten, men är just nu inte intresserad av att träffa sin biologiska mamma.
Tid och tålamod
Att söka upp sina biologiska rötter kan vara en lång och tung process. Minna Vihavainen påminner ändå om att det finns stöd att få.
– Man behöver inte vara ensam, organisationerna i Finland är hjälpsamma. Men det kan kräva tid och tålamod, säger Vihavainen.
Föreningen har nyligen publicerat en söknyckel för adopterade, en guide för personer som vill söka upp sina biologiska rötter.
– Byråkrativärlden kan vara skrämmande. Många vet inte var de ska börja och vad de kommer att hitta. Därför tyckte vi det behövdes en steg-för-steg-guide, tillägger hon.
Hur mycket man vill veta om sin biologiska bakgrund varierar stort. Magdalena Böling-Navarro påminner om att alla är olika.
– En del är inte intresserade av att diskutera de här frågorna alls. Det är något vi betonar inom föreningen. Man måste inte ha en viss åsikt om adoption eller berätta mer om sig själv än man är bekväm med. Alla är välkomna, säger hon.
Nya perspektiv
I dag firas de adopterades dag. Adoption och adoptivfamiljer diskuteras ofta, men Minna Vihavainen tror att de adopterades synvinkel ofta glöms bort.
– Många icke-adopterade förstår inte vad det finns att tala om. De tänker att adoption handlar om att ett barn behöver ett hem, och får ett hem – och så blir det happy end, säger Minna Vihavainen.
Också Titti Sundblom efterlyser en bredare diskussion om adoption. Hon kan bli irriterad på icke-adopterade som ofta har mycket starka åsikter.
– Folk tycker det är klart man ska adoptera och att adopterade självklart ska söka upp sina biologiska föräldrar. Faktum är att man inte vet hur det är om man själv inte är adopterad, säger Sundblom.