Boendestandarden stampar på stället
Trångt och smått kännetecknar fortfarande boendet i Helsingfors. Trots löften om större bostäder har utvecklingen inte gått framåt. En tredjedel av barnfamiljerna och var tionde helsingforsare bor trångt.
Helsingfors stad kan inte stoltsera med att stadsborna förfogar över rejält med kvadratmeter i sina hem. I medeltal äter och sover, lever och dör varje helsingforsare på 34 kvadratmeter. Så har det varit sedan 2007, stick i stäv med politikerprat om att främja bättre boendestandard.
– Det motsvarar standarden ungefär i Riga. Jämfört med städer i Mellaneuropa är Helsingfors ingen föregångare och någon ljusning är inte i sikte. Politikerna slog för många år sedan fast att medelstorleken på nya bostäder ska vara 75 kvadratmeter, bland annat för att svara på efterfrågan hos barnfamiljer. Men man har sakta gett avkall på principen, säger chefen på bostadsavdelningen vid fastighetskontoret, Markku Leijo. Enligt faktacentralens senaste uppgifter var medelstorleken på nya bostäder i fjol drygt 68 kvadratmeter.
Leijo har också förklaringen till fenomenet.
– Helsingfors har hukat sig för marknadskrafterna, det vill säga husbyggnadsindustrin som helst producerar enrummare och små bostäder som ger den största vinsten. Enligt dem är efterfrågan på smått störst.
Var tionde trångbodd
En tredjedel av alla barnfamiljer i Helsingfors bor trångt. Med trångt avses att fler än en person bor i ett rum. För Helsingfors är det genant att 10,4 procent av invånarna är trångbodda medan andelen i Esbo, Grankulla och Vanda är mindre. Så sent som år 2000 var läget omvänt, och Helsingfors hade den minsta andelen trångbodda.
Boendestandarden sammanfaller med hushållens storlek. Singelhushållet förfogar i medeltal över 48,7 kvadratmeter men ser man på en fyrapersoners familj är bostadsytan per person nere i 23 kvadratmeter och gäller det en storfamilj med fem barn och två vuxna har var och en endast 13 kvadratmeter. En följd är att barnfamiljerna har flyttat bort i hopp om flera rum till rimligare pris.
– Samtidigt vet vi att trenden har svängt. Allt fler barnfamiljer strävar efter en allmänt urban livsstil och vill flytta från randkommunernas förorter in till centrum och en mångfald av service. Den efterfrågan svarar Helsingfors inte på.
Leijo påpekar att produktionen av små bostäder påverkar invånarstrukturens utveckling. Fortsättningsvis utgör singelhushållen hälften av alla hushåll och någon ändring sker inte så länge utbudet av bostäder präglas av små lägenheter. Också bostadsprogrammet som stadsfullmäktige godkänner, utgår från att man bygger för små hushåll med hänvisning till efterfrågan.
Alla ser inte bostadsköp som livsverk
Leijo pekar också på en annan brist i bostadspolitiken.
– Helsingfors befolkning ökar starkt och inflyttarna är folk med utländskt ursprung. Och de har inget intresse av en praxis som finländaren gjort till sitt livsverk, att ta stora lån och köpa dyr bostad. De nya inflyttande vill hyra bostad, men marknaden i synnerhet i centrum är smal och kostsam.
Han poängterar också att den yngre generationen urbana helsingforsare har vaknat till insikt om att alla faktiskt inte behöver köpa bostad och att man kan leva med hyresboende.
– Helsingfors bygger nytt på Busholmen och i Fiskehamnen. I de här områdena är alternativen kanske fler, men fortfarande saknas hyreslägenheter till rimliga priser, och rymliga ägarbostäder som familjer har råd med. Signalerna är tydliga, de här grupperna bygger upp framtiden och vi erbjuder inga alternativ, säger Leijo.
Val av bärkraftig livsstil
Venla Berg kommer promenerande förbi bullret på byggplatserna i Fiskehamnen. I bärselen i famnen dinglar sonen Helmeri, 1 år. Familjen representerar de unga urbana som vill bo i innerstan, i hyreslägenhet och fungera utan bil.
– Vi vill bo och leva enligt sunda och bärkraftiga principer så att Helmeri har en trygg framtid framför sig.
Men för familjen är alternativen inte många. Att köpa bostad i innerstan på gångavstånd till service och jobb är uteslutet på grund av prisnivån, och ur bärkraftig synvinkel är tanken om att köpa i förorten inte heller ett val.
– Vi har haft sagolik tur och trivs bra i en av stadens hyreslägenheter i Fiskehamnen, säger hon och medger samtidigt att steget från kvarteren i Ulrikasborg var stort.
Fiskehamnen som ska gestaltas som en mix av flervåningshus och småhus, ägarboende och hyreslägenheter, studentbostäder och äldreboende, byggande i grupp och Hitasreglerade projekt väntar på den stora vågen av byggen. Tills vidare reser sig några täta kvarter närmast Brändö bro, och det mesta på området är ofärdigt. När hela Fiskehamnen är byggd 2035 har över 20 000 helsingforsare sitt hem här.
Pisko Aunola hör till pionjärerna och har bott i Fiskehamnen sedan slutet av 2012. Hon väntar fortfarande på den utlovade bron till Blåbärslandet och på byggstarten på skolan där hennes dotter ska gå.
– Jag har en känsla av att man skjuter fram projekt hela tiden och det är oroväckande.
Hon sällar sig skaran som efterlyser rimliga boendekostnader, och hör till dem som föredrar att bo lite trångt i innerstan hellre än större i förorten.
– Det är fråga om livsstil. Och det faktum att livet i förorten förutsätter bil och den kostar mycket.
Aunola har också en tydlig åsikt om nutida arkitektur.
– Jag citerar en sajt där folk delar med sig repliker som de fångat upp i till exempel spårvagnen eller kassakön i butiken. Någon ställde frågan: Varför bygger man inte längre gamla hus? Bättre kan man inte uttrycka det.